Flötet

så, som ni märker så har New York varit awesome, jag är väl kanske inte lika tagen som resten av världens befolkning verkar vara (?!) men det var sjuuukt nice att se det, det är ju onekligen en häftig stad på många sätt. vi har gått så sjukt mycket, men vi hann se så otroligt mycket också.

för att inte snacka om all shopping, har fyndat sneakers, kläder, massor av smink, presenter och smycken! (har därmed också övertrasserat min budget något fruktansvärt, but wtf!)

alla är så sjukt mycket mer artiga, ber om ursäkt femtioelva gånger när de går in i någon eller ska komma förbi, vi svenska morrar ju mest om någon råkar röra en. gud förbjude prata med varandra!
sen var det sjukt mycket svarta, dels bodde vi ju i brooklyn men även i stan, däremot såg vi inte en enda arab, stackarna har typ blivit förvisade till några förorter någonstans. (?) 

maten var bättre än jag trodde, och allt är verkligen större. vi gjorde misstaget att beställa en mac flurry och det var så mycket oreo's och m&m's att glassen låg som ett litet täcke på botten bara (hemma får man ju knappt smulor i sin flurry!)

Det vore kul att åka dit igen nu när man har bekantat sig med stan, och kanske på våren när det är varmt och mer grönt!

tusen, tusen, tusen tack till fina Josefine och Jesse som haft folk boende hos sig i veckovis men som ändå stod med öppna armar när vi kom! Det var underbart att få träffa er igen, and next time its pay back in sthlm!!

Nu, sova!!!

på torsdagen var det äntligen dags för thanksgiving och dagen spenderandes hemma i Brooklyn, vädret var fantastiskt så jag och Kristin tog en promenad i prospectpark innan vi städade och lagade mat hemma.
Jesses familj kom på kvällen och vi käkade såååå mycket mat och drack margaritas att det stod härliga till!!
och så fotboll förstås, hela veckan fotboll, men speciellt på thanksgiving! underbar dag och kväll!!

vet ni vad jag verkligen saknar? (förutom han den dära dårå)
jag saknar verkligen att klä upp mig och gå till rival med mina vackra tjejer och dricka fina drinkar och prata strunt.
att sitta i hotellbaren och sippa på drinkarna och ha tjejsnack. det saknar jag verkligen.

det här måste vi göra något åt. snarast!


p.s note-to-myself: jag måste sluta ta livet på för stort allvar, va fan liksom, ta det som det kommer och göra lite mer vad jag känner för utan att alltid kartlägga konsekvenserna! saknar att vara lite tokig och irrationell ibland, det brukar sluta som en rolig historia och ett gott skratt

jag har sagt det förut, att jag blir förvånad över hur oerhört starka känslor människan kan uppleva.
det känns bokstavligen som att någon slår mig hårt i magen. all luft går ur mig, jag kan inte andas och jag viker mig dubbel för att smärtan är för stor. jag försöker få luft men hela kroppen liksom domnar av samtidigt som den gör ont. det värker i hjärtat, jag vet inte om jag inbillar mig det men det känns så. känslan av att vilja spy, huvudet som snurrar och tårarna som brinner och skriker att få forsa ut. en kanal att få ut all smärta med. och så ångest.

att kärlek kan göra så ont. jag börjar ge upp. jag är trött på att gråta över honom, jag är trött på att hoppas i smyg. jag är trött på att inte få den kärlek jag förtjänar. för jag förtjänar faktiskt det. jag är en vacker människa, jag är en god människa. ibland trasslar jag in mig lite för mycket i mina egna tankar, men i slutändan vill jag alltid väl.
jag ställer alltid upp, sätter ofta andras behov före mina egna. inte på något martyriskt sätt utan för att jag genuint vill göra det för andra ibland. jag är osäker emellanåt, glömmer bort allt det där och jag behöver bli påmind om det. jag behöver känna det. det är inget fel i det. det är inget fel i att vilja känna sig älskad och som den viktigaste personen på jorden.
jag har så mycket kärlek i mig som jag vill ge. det nästan bubblar över ibland. jag går alltid "all-in" med kärleken, visar stolt upp den för mina vänner, min familj, jag gör planer och bildar ett vi som känns så mycket större än jag.

jag har beundrat mig själv för det. för att inte vara rädd. för att inte hålla något tillbaka.
men jag börjar bli rädd. på riktigt. för fastän Han säger till mig att han förstår hur fantastisk jag är, så går han. han lämnar oss med ursäkten att jag förtjänar det bästa. jag förstår inte. hur kan man säga det till någon man verkligen älskar. hur kan man inte vilja vara det allra bästa för den personen?
det finns inte i min värld, jag förstår inte. och den enda slutsatsen jag kan göra är att jag omöjligt kan betyda lika mycket för honom som han gör för mig.
och det gör ont. och det får mig att bli rädd. rädd för att jag börjar ge upp. jag sluter igen och jag kommer bli som alla dem. dem som håller tillbaka.

för det här är fan inte värt det.

va fan, ska det inte gå över snart? saknaden.
fastän det händer saker runt om mig hela tiden så sörjer jag. jag kommer på mig själv att hela tiden tänka
åh, vad kul om han var med och såg detta eller åh, nu har detta hänt det vill jag berätta för honom.
men så kan jag inte det. och då gör det lite extra ont.

söndagar är ju förstås värst. då saknar jag hans lukt lite extra mycket. det är inte ens de där stora grejerna som spelar roll. bara att få sova bredvid honom, kolla på en kass söndagsfilm ihop och äta pannkakor.
inga storslagna resor, lyxiga boenden eller fancy middagar, bara hans sällskap, bara hans armar runt mig.

men, men, som vi har lärt oss så många gånger: tiden läker alla sår.