nature
2012-09-26 @ 20:04:00
lite ynklig idag
2012-09-26 @ 19:51:38
Jaha, idag ar en sadan dag. En hemlangtans dag.
Jag har dock bestigit pyreneerna vilket jag ar sjukt stolt over, fantastisk upplevelse fastan det regnade och blaste nagot kopiost nasta hela dagen. Tyvarr blev utsikten lidande men jag fick en fantastisk upplevelse nar solens stralar letade sig igenom molntacket jag mer eller mindre befann mig i och lyste upp bergen runt om mig. Magiskt. Det ar sanna stunder jag onskar att jag hade nagon bredvid mig, att kunna stanna upp och fa dela det med.
Man blir lite knapp av att inte ha "riktigt konversationer" med manniskor som kanner en. Har blir det mest ytliga utbytande och ibland ar man faktiskt battre utan. Inte bittert pa nagot vis, men jag trivs ratt bra i min lilla bubbla.
Men tyvarr har jag tappat bort alla kanda ansikten och jag kanner mig faktiskt lite ensam. Ensam mitt bland 200 andra pilgrimmer som jag delar nattens harbarge med. Konstigt. Alla ar valdigt trevliga men jag saknar mina irlandare. Nagon som slanger ett oga efter mig da och da.
Men tyvarr har jag tappat bort alla kanda ansikten och jag kanner mig faktiskt lite ensam. Ensam mitt bland 200 andra pilgrimmer som jag delar nattens harbarge med. Konstigt. Alla ar valdigt trevliga men jag saknar mina irlandare. Nagon som slanger ett oga efter mig da och da.
Jag akte ju pa de dar forbaskade sanglossen eller bedbugs for ett tag sen. Skickade allt pa tvatt och hoppades att jag skulle vara fri nu. De gamla betten ar bara roda skorpor och arr nu men sa dok de upp igar igen. 6 nya runt foten och tva pa handerna. Jag.orkar.inte. Till raga pa allt sa har jag varit konstant frusen i 3 dagar. Sa dar in i benmargen och inget hjalper. En riktigt varm dusch star overst pa onskelistan men har ar de oftast ljumma halvporlande vatten som faller sa ibland ar det faktiskt battre att sta over for annars ar man garanterad att sta och bli kallare i en dusch. Hahaha. Ja lite ynklig ar jag minsann idag, men jag vill egentligen inte klaga for resten av kroppen kanns bra och igar gick jag 26km varav det var bade upp (1500moh) och ner igen i riktigt skitvader. Sa nar jag idag stannade redan efter 8 km i staden Ponferrada for att hamta upp en extra dag sa kande sig kroppen plotsligt rastlos. Men jag ligger sa pass bra till i schemat att jag redan nu (med kortare dagsetapper) kommer att komma fram till Santiago de Compostela den 6/10 vilket ger mig 5 dagar dar innan flyget till Alicante och alskade familjen star pa schemat den 11/10.
Vi bler fler och fler pilgrimmer for varje dag, for att fa sitt bevis att man har vandrat maste du ga de sista 100km fram Sarria till Santiago. Jag befinner mig nu cirka 220km fran santiago sa efter bergen om ett par dagar sa ar det bara slutspurten kvar. Galet.
Det har inte blivit lika langt som jag forst trodde, men nar skadorna var dar sa var de och jag angrar inte mina beslut fastan jag nu kanner mig stark och sugen pa att ga och har dagar over. Dagarna i Leon var helt underbara sa jag ar mycket nojd oavsett.
Det har inte blivit lika langt som jag forst trodde, men nar skadorna var dar sa var de och jag angrar inte mina beslut fastan jag nu kanner mig stark och sugen pa att ga och har dagar over. Dagarna i Leon var helt underbara sa jag ar mycket nojd oavsett.
Annars sa flyter det pa, tanker fortfarande inte sa mycket nar jag gar, det ar mest nu pa dagarna och kvallarna som det ges tid till reflektion. Jag forsoker vara narvarande i varje dag.
Motte en kvinna som fragade mig vad det basta med resan har varit so far.
Naturen svarade jag. Det ar alla dessa sma under, som det enastaende tradet pa faltet, fjarilen som leker runt mig nar jag gar ut med vagen, att vara mitt bland molnen pa bergstoppen, soluppgangarna, regnbagen och starnhimlen.
Det ar klart att jag moter massa fantastiska manniskor ocksa, far sma inblickar, men det ar inga jag nagonsin kommer horas med igen.
Min packning har jag varit sjukt nojd med so far. 6.4 kilo + vattenflaskor. Det ar inte forran nu i bergen och det kalla klimatet som jag har saknat en varmare troja. Forsokte ta en svang "pa stan" idag men hittade inget vettigt.
Det ar valdigt manga overgivna byar som vi moter pa vagen. Nastan overralt ar det igenbommat och skyltar till forsaljning. En del ar bara helt forfallna. Overallt och da menar jag overallt springer det losa hundar, sa ingen resa jag kan rekomendera for hundradda!! Haromdagen pavag ner fran berget i den storsta regnskuren av de alla motte jag en ensam hund med bara 3 ben totalt genomdrankt letandes efter skydd mot regnet. Da brast det for mig och jag var tvungen och grata en skvatt nar jag sag han hoppa runt dar pa 3 ben. Men sa sag jag att han hade ett halsband och jag sa till mig sjalv att det maste vara en valdigt alskad hund som bara har 3 ben men som fortfarande ar i livet med en familj som tittar efter honom. Sa kande jag mig lite battre till mods, torkade bort tararna, regnet och snoret fran mitt lossbitna ansikte och fortsatte nerfor berget.
Det ar valdigt manga overgivna byar som vi moter pa vagen. Nastan overralt ar det igenbommat och skyltar till forsaljning. En del ar bara helt forfallna. Overallt och da menar jag overallt springer det losa hundar, sa ingen resa jag kan rekomendera for hundradda!! Haromdagen pavag ner fran berget i den storsta regnskuren av de alla motte jag en ensam hund med bara 3 ben totalt genomdrankt letandes efter skydd mot regnet. Da brast det for mig och jag var tvungen och grata en skvatt nar jag sag han hoppa runt dar pa 3 ben. Men sa sag jag att han hade ett halsband och jag sa till mig sjalv att det maste vara en valdigt alskad hund som bara har 3 ben men som fortfarande ar i livet med en familj som tittar efter honom. Sa kande jag mig lite battre till mods, torkade bort tararna, regnet och snoret fran mitt lossbitna ansikte och fortsatte nerfor berget.
Jag hoppas verkligen att mina loss ska forsvinna nu, har tvattat allt (inkl sovsacken) idag igen och jag hoppas hoppas att morgondagen bjuder pa lite battre vader!
Jo just det, ironiskt nog sa satt jag pa en bank och at frukost nar solen gick upp over en liten by nar en ponchokladd man satter sig bredvid mig och nar han tar av sig huvan skiner han upp och halsar glatt.
Sa sitter jag dar pa en bank och ater min frukost med min mystiska osterikiske skurk.
Livet.
ny uppdatering!
2012-09-17 @ 19:56:36
Jag skojar inte med er nar jag sager att jag ar in the middle of freaking nowhere. Imorgon ar det 17 km vandring pa schemat. Utan att passera en enda by med fler an 57 invanare, vilket innebar att vi ar fler pilgrimmer an vad det ar invanare. Hahaha.
Alltsa de senaste dagarna har varit en riktig provning, det maste jag erkanna. Jag ar manga saker men jag skulle inte pasta att jag brukar klaga mycket over smarta, kan nog ga sa langt och pasta att jag kanske ha lite av en sadistisk sida av mig, sa smarta ar inga problem. Men wow. Jag menar, jag har vaknat varje morgon innan kl 6, stretchat, gjort mig i ordning, pa ett stralande humor hoppat i kladerna och kangorna for att ge mig av. Inte en uns av uppgivenhet eller trotthet pa att vara har eller att vandra. Men sen tar jag de forsta 3 stegen och smarta ar totalt olidlig. Pa riktigt. Sa dar sa att benen viker sig och jag far kampa mot tararna och skriken. men jag biter ihop, ger mig av men blir sa fruktansvart frustrerad av att inte kunna ga. For jag ar har for att ga, jag VILL ga, pa riktigt, det ar darfor det blir sa frustrerande. Det var darfor jag grat haromdagen Joni, utav smarta och fullstandig frustration. Men att ge upp ar inget alternativ och haromdagen slog jag och mina fantastiska irlandare vara kloka huvuden ihop och satte ihop ett bomullsskydd dar vi klippte hal for fotknolen. Jag gick med spanda steg dagen efter och det fungerade riktigt bra! Lyckan var total,, antligen!!! antligen kan jag ga!! Efter 2 timmar kanner jag hur det borjar krampa mer och mer i det andra benet och jag stretchar, masserar och gor allt men det vagrar att slappa. En olidlig smartan drar ihop hela vaden och baksidan av knat. Jaha, nu far jag en blodpropp i benet och dor harute i ingemansland ocksa! det ar val sjalva fan! Na, ge upp gar inte sa jag biter ihop och fortsatter att ga. jag gar och gar och gar i 2 timmar innan det antligen slapper efter. Tack och lov gick jag ensam mitt ute bland sadesfalt och akrar utan nagra andra runt mig sa jag gick dar och skrek ut min frustration pa akrarna, jag tog upp stenar och kastade de allt jag hade, jag grat och svor och skrek lite till. Fy fan vad skont det var, att bara fa skrika, sla med armarna och bara fa ut all den dar frustrationen och ilskan. Frustartation och ilskan over allt, allt som jag har samlat pa mig den senaste tiden och inte bara har. Sa befriande och nar krampen i benet antligen slappte fick jag ny energi och tog mig hela dagsetappen pa over 2.5mil! Fy fan vad stolt jag kande mig nar jag kom fram.
Jag ar glad att jag har motivationen till att gora detta, detta ar som bekant verkligen en drom och hoppet och min spirit har aldrig svikit mig, for jag vill verkligen dethar. Jag moter manga som ar har for en kul grej eller en avntyrlig semester som nar det blir tufft inte kan motivera sig sjalva
Inte for att overdriva, efter ha sovit i den dar tegelbunkern med enorma spindelnat over mig sa kande jag att min fodelsedag ska jag minsann fira battre an sa har. Fastan jag kan tycka att det har varit mest charmigt med de har harbargerna dar alla ar pa samma premisser sa bokade jag som bekant tva natter pa ett fancy hotell i Leon. Tank att fa duscha varmt och lange, fa vira om sig en handduk. Det ar de sma sakerna som man saknar, jag ar mer an nojd om det finns toapapper pa dass och ett draperi eller en dorr pa duschen.
Just nu befinner jag mig i en stad som heter Carrion de los Condessom som ar varsta metropolen (2425 invanare!) och har hade de ett kok sa jag gick till supermarket och kopte mig farsk kycklingfile, pasta, paprika, svamp och philadelphiaost och antligen fick jag ata nagot riktigt gott, lyckan ar total! Jag ar ju ratt trott pa halvkass restaurangmat som de senaste veckorna mest bestatt av. Jag lever billigt utan att snala, cirka 25 euro/dag det ar inklusive allt!
Vi ar just nu i en period av en plata sa allt ar helt platt. Det enda du ser ar falt och akrar. Haromdagen gick jag forbi ett trad som stod ensamt pa en ang och jag bara stannade och beundrade det mest perfekta trad jag nagonsin sett. Hahahaha. Sa ja stimulansen ar ju lite sisadar.. For ett par dagar sedan flog det in en fluga i nasan och jag fnos till och tankte nada, den flog nog ut. Sen hann jag filosofera en stund om den skulle fastma darinne och mogla eller leta sig till hjarnan, bast som det var nar jag gick dar och filoseferade for mig sjalv sa borjade jag nysa och nysa och jag snot mig och ut kom en indrankt fluga i mitt snor. Jag skrattade sa jag kiknade i sakert 3 km!! det var liksom hojdpunkten pa dagen!
Ja det ar nasta sak, har pratar vi inte i tid, har ar definitionen km. snart bamner vi val vara aldrar i mil. Haha
Sen har vi det roligaste, I tva dagar nu har ajg sprungit ihop med en nagot underlig man fran Osterike som garna vill tala med mig. han ar val 50-60 ar och ser sadar javligt mysko ut att jag forsta dagen log artigt men holl mig sysselsatt med annat, andra dagen var jag tvungen att prata lite och idag ar han har igen och skiner alltid upp mig nar han far se mig. Grejen ar bara att han ser precis ut som en skurk i en film, jag vill saga en Bondfilm, men kan inte komma pa vilken trots seriosa googlingar (ja, jag har ratt mycket tid over) han har vitt har sadar lite at sidan, ar valdigt ljus men har typ roda utslag eller psoriasis som liksom tacker honom. Och sen en san dar konstig stamning over sig. Well, jag blir iaf lika skramd och full i skratt nar jag ser honom. Om han hanger med i morgon ocksa sa ska jag snacka med honom och kanske fa tilll ett foto. Men om ni kanner igen beskrivningen (smal och ratt lang ocksa) sa kan ni val hojta!
Annars sa har jag hangt med mina fyra irlandare som nu har blivit tva. De ar i 65 ars aldern, en saknar helt tander utom en framtand, men han garvar precis hela tiden och de ar riktigt skona exemplar! Vi at middag ihop haromkvallen och pratade om livet, religion, karlek och vanskap. De har varit vanner i over 40 ar och de verkar sadar livsglada. Jag blev mycket ledsen nar vi forsvann fran varandra igar men idag hittade jag dem halvvags till nasta stad nar de hade stannat vid en kyrka!
Letting go. Jag ovar och jag har slappt taget, det kom visst tillbaka ett par dagar men nu ar det slappt igen och jag tror nog att det ar slappt nu. Men sa brukar jag iofs saga. Men jag blir battre pa det iaf.
Nu dok det upp ett gang nunnor med en gitarr och det nalkas tydligen allsang, oh lord, bast att ge mig av medan jag kan!
Jag vet inte vad ni vill veta, man blir liksom isolerad har. Varje konversation har gar ungefar sahar
Hola!, Hey, How are you? Good, and you? Good. Where are you from and whats your name? Aah Sweden, nice. Im xx from Canada (manga kandensare) so Nice to meet you Anna. Where did you start and where are you going? Santiago? Nice, Im hoping to get there myself, hihihi. (jag har slutat saga att jag hoppas att jag ska komma till santiago och sager nu bara att jag SKA dit) sen foljer alltid ett utbyte av kroppsskador, skavsar och var man ska sova den natten.
Om man haller samma tempo eller om man klickar sa kan det eventuellt folja en mer djupgaende (not) diskussion om vad man jobbar med och vad man har upplevt under resan so far. Mycket mer blir det inte for man vet att man kommer att skiljas at samma dag eller de narmaste dagarna.
Det ar valdigt manga har som jobbar med manniskor och inom varden framforallt. Flera jobbar med cancerpatienter och jag antar att det inte ar en slump att det ar manga inom den sektorn som ar har..
Ja det var nog allt for idag, jag ska satta mig pa en bank vid kyrkan och njuta av sommarkvallen en stund innan jag ska svinga mig upp i vaningssangen innan kl 21 for att sova ut ordentligt! You are young, you climb himalaya! (sa skamtar de till det for att jag ska overtygas att jag natt efter natt alltid far den oversta sangen sa att de aldre far sova nere, oh well, vad gor man inte for sina medvandrare?)
Buen Camino!
(p.s farmor, harom morgonen gick jag riktigt tidigt och vi var i en liten liten by sa jag kom snabbt ut fran gatlyktorna och ut pa en ang och den mest fantastiska stjarnhimmel jag NAGONSIN har skadat blandade mig. Jag stannade en stund och bara beundrade och nar jag sag Karlavagnen tankte jag pa dig!! )
Alltsa de senaste dagarna har varit en riktig provning, det maste jag erkanna. Jag ar manga saker men jag skulle inte pasta att jag brukar klaga mycket over smarta, kan nog ga sa langt och pasta att jag kanske ha lite av en sadistisk sida av mig, sa smarta ar inga problem. Men wow. Jag menar, jag har vaknat varje morgon innan kl 6, stretchat, gjort mig i ordning, pa ett stralande humor hoppat i kladerna och kangorna for att ge mig av. Inte en uns av uppgivenhet eller trotthet pa att vara har eller att vandra. Men sen tar jag de forsta 3 stegen och smarta ar totalt olidlig. Pa riktigt. Sa dar sa att benen viker sig och jag far kampa mot tararna och skriken. men jag biter ihop, ger mig av men blir sa fruktansvart frustrerad av att inte kunna ga. For jag ar har for att ga, jag VILL ga, pa riktigt, det ar darfor det blir sa frustrerande. Det var darfor jag grat haromdagen Joni, utav smarta och fullstandig frustration. Men att ge upp ar inget alternativ och haromdagen slog jag och mina fantastiska irlandare vara kloka huvuden ihop och satte ihop ett bomullsskydd dar vi klippte hal for fotknolen. Jag gick med spanda steg dagen efter och det fungerade riktigt bra! Lyckan var total,, antligen!!! antligen kan jag ga!! Efter 2 timmar kanner jag hur det borjar krampa mer och mer i det andra benet och jag stretchar, masserar och gor allt men det vagrar att slappa. En olidlig smartan drar ihop hela vaden och baksidan av knat. Jaha, nu far jag en blodpropp i benet och dor harute i ingemansland ocksa! det ar val sjalva fan! Na, ge upp gar inte sa jag biter ihop och fortsatter att ga. jag gar och gar och gar i 2 timmar innan det antligen slapper efter. Tack och lov gick jag ensam mitt ute bland sadesfalt och akrar utan nagra andra runt mig sa jag gick dar och skrek ut min frustration pa akrarna, jag tog upp stenar och kastade de allt jag hade, jag grat och svor och skrek lite till. Fy fan vad skont det var, att bara fa skrika, sla med armarna och bara fa ut all den dar frustrationen och ilskan. Frustartation och ilskan over allt, allt som jag har samlat pa mig den senaste tiden och inte bara har. Sa befriande och nar krampen i benet antligen slappte fick jag ny energi och tog mig hela dagsetappen pa over 2.5mil! Fy fan vad stolt jag kande mig nar jag kom fram.
Jag ar glad att jag har motivationen till att gora detta, detta ar som bekant verkligen en drom och hoppet och min spirit har aldrig svikit mig, for jag vill verkligen dethar. Jag moter manga som ar har for en kul grej eller en avntyrlig semester som nar det blir tufft inte kan motivera sig sjalva
Inte for att overdriva, efter ha sovit i den dar tegelbunkern med enorma spindelnat over mig sa kande jag att min fodelsedag ska jag minsann fira battre an sa har. Fastan jag kan tycka att det har varit mest charmigt med de har harbargerna dar alla ar pa samma premisser sa bokade jag som bekant tva natter pa ett fancy hotell i Leon. Tank att fa duscha varmt och lange, fa vira om sig en handduk. Det ar de sma sakerna som man saknar, jag ar mer an nojd om det finns toapapper pa dass och ett draperi eller en dorr pa duschen.
Just nu befinner jag mig i en stad som heter Carrion de los Condessom som ar varsta metropolen (2425 invanare!) och har hade de ett kok sa jag gick till supermarket och kopte mig farsk kycklingfile, pasta, paprika, svamp och philadelphiaost och antligen fick jag ata nagot riktigt gott, lyckan ar total! Jag ar ju ratt trott pa halvkass restaurangmat som de senaste veckorna mest bestatt av. Jag lever billigt utan att snala, cirka 25 euro/dag det ar inklusive allt!
Vi ar just nu i en period av en plata sa allt ar helt platt. Det enda du ser ar falt och akrar. Haromdagen gick jag forbi ett trad som stod ensamt pa en ang och jag bara stannade och beundrade det mest perfekta trad jag nagonsin sett. Hahahaha. Sa ja stimulansen ar ju lite sisadar.. For ett par dagar sedan flog det in en fluga i nasan och jag fnos till och tankte nada, den flog nog ut. Sen hann jag filosofera en stund om den skulle fastma darinne och mogla eller leta sig till hjarnan, bast som det var nar jag gick dar och filoseferade for mig sjalv sa borjade jag nysa och nysa och jag snot mig och ut kom en indrankt fluga i mitt snor. Jag skrattade sa jag kiknade i sakert 3 km!! det var liksom hojdpunkten pa dagen!
Ja det ar nasta sak, har pratar vi inte i tid, har ar definitionen km. snart bamner vi val vara aldrar i mil. Haha
Sen har vi det roligaste, I tva dagar nu har ajg sprungit ihop med en nagot underlig man fran Osterike som garna vill tala med mig. han ar val 50-60 ar och ser sadar javligt mysko ut att jag forsta dagen log artigt men holl mig sysselsatt med annat, andra dagen var jag tvungen att prata lite och idag ar han har igen och skiner alltid upp mig nar han far se mig. Grejen ar bara att han ser precis ut som en skurk i en film, jag vill saga en Bondfilm, men kan inte komma pa vilken trots seriosa googlingar (ja, jag har ratt mycket tid over) han har vitt har sadar lite at sidan, ar valdigt ljus men har typ roda utslag eller psoriasis som liksom tacker honom. Och sen en san dar konstig stamning over sig. Well, jag blir iaf lika skramd och full i skratt nar jag ser honom. Om han hanger med i morgon ocksa sa ska jag snacka med honom och kanske fa tilll ett foto. Men om ni kanner igen beskrivningen (smal och ratt lang ocksa) sa kan ni val hojta!
Annars sa har jag hangt med mina fyra irlandare som nu har blivit tva. De ar i 65 ars aldern, en saknar helt tander utom en framtand, men han garvar precis hela tiden och de ar riktigt skona exemplar! Vi at middag ihop haromkvallen och pratade om livet, religion, karlek och vanskap. De har varit vanner i over 40 ar och de verkar sadar livsglada. Jag blev mycket ledsen nar vi forsvann fran varandra igar men idag hittade jag dem halvvags till nasta stad nar de hade stannat vid en kyrka!
Letting go. Jag ovar och jag har slappt taget, det kom visst tillbaka ett par dagar men nu ar det slappt igen och jag tror nog att det ar slappt nu. Men sa brukar jag iofs saga. Men jag blir battre pa det iaf.
Nu dok det upp ett gang nunnor med en gitarr och det nalkas tydligen allsang, oh lord, bast att ge mig av medan jag kan!
Jag vet inte vad ni vill veta, man blir liksom isolerad har. Varje konversation har gar ungefar sahar
Hola!, Hey, How are you? Good, and you? Good. Where are you from and whats your name? Aah Sweden, nice. Im xx from Canada (manga kandensare) so Nice to meet you Anna. Where did you start and where are you going? Santiago? Nice, Im hoping to get there myself, hihihi. (jag har slutat saga att jag hoppas att jag ska komma till santiago och sager nu bara att jag SKA dit) sen foljer alltid ett utbyte av kroppsskador, skavsar och var man ska sova den natten.
Om man haller samma tempo eller om man klickar sa kan det eventuellt folja en mer djupgaende (not) diskussion om vad man jobbar med och vad man har upplevt under resan so far. Mycket mer blir det inte for man vet att man kommer att skiljas at samma dag eller de narmaste dagarna.
Det ar valdigt manga har som jobbar med manniskor och inom varden framforallt. Flera jobbar med cancerpatienter och jag antar att det inte ar en slump att det ar manga inom den sektorn som ar har..
Ja det var nog allt for idag, jag ska satta mig pa en bank vid kyrkan och njuta av sommarkvallen en stund innan jag ska svinga mig upp i vaningssangen innan kl 21 for att sova ut ordentligt! You are young, you climb himalaya! (sa skamtar de till det for att jag ska overtygas att jag natt efter natt alltid far den oversta sangen sa att de aldre far sova nere, oh well, vad gor man inte for sina medvandrare?)
Buen Camino!
(p.s farmor, harom morgonen gick jag riktigt tidigt och vi var i en liten liten by sa jag kom snabbt ut fran gatlyktorna och ut pa en ang och den mest fantastiska stjarnhimmel jag NAGONSIN har skadat blandade mig. Jag stannade en stund och bara beundrade och nar jag sag Karlavagnen tankte jag pa dig!! )
reflections from El Camino
2012-09-12 @ 21:42:00
Idag har jag varit ivag en vecka och jag borjar val komma till ro lite. Borjar forsta hur saker funkar, min kropp och hela koret.
Det ar tydligen nytt rekord i antal pilgrimmer, vilket overraskade mig och alla de jag mott pa vagen. Tyvarr leder detta till en valdig hets for att fa sangplats. Kl 6.15-6.30 forsoker jag komma ivag pa morgonen men da ar redan vara hostel mer an halvtomma. Solen gar inte upp forran vid 7.30 sa det ar total morker som galler de forsta timmarna. A andra sidan har det varit ruggigt varmt och att komma ivag i tid har varit ratt skont. Vi kommer darmed ocksa fram till nasta by redan vid 11 tiden och far sitta av tiden i vantan pa att harbarget ska oppna. Sen ar det en dusch, sova middag, ut en svang pa stan och se hem och sova igen.
Alla, da menar jag verkligen ALLA ar skadade pa nagot satt och du ser direkt vilka som gar el camino nar de moter de i stan senare pa eftermiddagen. Precis alla haltar och har plaster, haha. Jag har ju dock inte fatt ett enda skoskav, vilket har gjort mig mer eller mindre helgonforklarad har. Hur gor du fragar de mig med forvanade miner, ryktet har redan gatt och jag ar numera kand som Anna from Sweden without any blisters.
Tyvarr har jag fatt en inflammation i min fotknol och gick till apoteket haromdagen. Han pratade knappt ingen engelska men med kroppssprak och google translate sa lyckades vi forsta varandra och jag fick order om vila, fick med mig voltarenkram for smartan och ett antiflammatoriskt badsalt till fotbad varje dag. Det var inte forran han fick se min andra fot som det blev cirkus, det gick inte alls att forklara att den varit svullen i 5ar och han vagrade att slappa ivag mig utan ett stod. sa for allt det, badsalt, voltarenkram och strumpa och excellent service med hela apoteket inblandade fick jag beta 12 euro. fint som snus!
Envis som jag ar sa fortsatte jag att vandra igar fastan jag fick ga dagen innan i sandalerna (inget langsiktigt) jag blev glad for det gick okej att ga om jag inte snorade skorna hela vagen upp utan lat knolen vara utan tryck. Desto varre var det igar kvall nar jag da istallet kande av de foljderna av att inte ha skorna ordentligt pasurrade.
Fortsatt envisa Anna snurrade pa mig skorna i morse, drog at ordentligt och holl pa att svimma mer an en gang utav smarta. Men jag satte pa min mest peppade playlist tog ett djupt andetag och borjade ga. 2.1mil tog jag mig idag till Santo Domingo. Jag fick fullstandigt slapa mig de sista 5 km och jag insag att det var dags att lyssna pa min kropp och tillata mig lite vila.
Jag har varit i konflikt med mig sjalv de senaste tva dagarna for jag vill sa garna ga och gora det ratt. Men jag insag idag att jag under hela dagens vandring inte kunde fokusera pa nagot annat an smartan och hur jag satte ner foten och jag insag da att den har resan handlar for mig framforallt om en inre resa. Sjalvklart vill jag ga och jag kommer att slutfora min vandring till Santiago di Compostela. Men nar jag tillslut tog beslutet idag att jag kommer ta bussen i morgon till Burgos och vila en dag sa kande jag mig plotsligt lattad. Jag gick runt har i staden under eftermiddagen, verkligen njot av att vara har och jag gick och log for mig sjalv nar jag sag blommorna, katterna, faglarna, de gamla spanska paren som gar hand i hand. Jag insag att det ar ju allt detta det handlar om, att ocksa fa uppleva min resa och inte bara bita ihop och ha kapplopning till nasta stad for att sen inte kunna rora sig utan ligga i den dar vaningssangen.
MEN, folk har har mycket att saga om andra folk. Missforsta mig ratt, alla ar supertrevliga och alla man moter under dagen halsar man pa, alla onskar varandra buen camino och om nagon inte verkar ma bra stannar man alltid och fragar om det ar nagot man kan gora. Sa stammningen ar fantastisk pa manga satt. Men det ar manga som tycker att man fuskar nar man inte gar hela vagen (de flesta delar ju upp leden pa 3 olika vandringar och ar) andra aker buss mest hela tiden, andra skickar sina vaskor till nasta by och gar bara med sin vattenflaska, vissa ringer och bokar upp alla hostel i nasta stad sa vi andra bara har de kommunala harbergerna att valja pa. (de som jag har sovit pa). Sen har vi de "riktiga" vandrarna, de som gar hela vagen fran frankrike med hela sin packning. De ar ofta snabba med att kommetera de som skickar sina vaskor, gar kortade strackor eller aker buss. Men idag insag jag att vi ar alla har av olika anledningar, olika forutsatningar och olika mal med vara resor. Jag dommer inte de som bokar hostel eller skickar sina vaskor, arligt talat, hade jag haft en storre budget hade jag nog gjort detsamma! Hahaha. Nej for mig handlar den har resan om mig sjalv och allt det jag upplever inte bara nar jag gar utan framforallt darimellan.
Jag har insett att jag tanker inte sa mycket nar jag gar, vilket gjorde mig forvirrad de forsta dagarna, det ar ju nu jag ska reflektera och komma fram till en massa saker. manga som jag pratat med under vagen sager samma sak, jag far inget tankande alls gjort! men jag tror att det ar just i de dar mellanrummen nar jag inte tanker och forsoker formulera tankar och kanslor hela tiden som det verkliga hander. Sa de senaste dagarna har jag bara latit tankarna vandra fritt, det som kommer till mig, kommer nar de vill.
Jag ar valdigt mycket sjalv, gar alltid sjalv fastan man utbyter kortare konversationer med vissa som man moter under vandringen. Jag tycker det ar ratt skont att vara sjalv, sa det gor mig inget. Vill man ha sallskap sa finns det alltid folk i koket eller i sallskapsrummen som haller igang. jag har mest hangt med den aldre generationen. De forsta tva dagarna traffade jag Lasse 63 ar, nypensionerad larare som jag filosoferade med pa kvallarna. Sen forsvann vi fran varandra nagonstans pavagen. Sen var den danska kvinnan Susanne som jag at middag med en kvall och som var riktigt omstanksam. Hon masserade mina fotter och foljde med mig till apoteket. Vi pratade ocksa mycket om livet och detta var hennes andra gang pa el caminon. efter forsta gangen bestamde hon sig for att lamna sitt aktenskap och det var det basta beslut hon har gjort sa hon. Jag sa till henne att det var trist att jag och Lasse kommit ifran varandra och att vi borde bytt mailadress eller nagot. Da sa hon till mig att Anna, det ar som i livet, folk kommer och gar och det ar bara att slappa dem och lata nya manniskor komma in. Hon satte huvudet pa spiken, for vi som kanner mig vet ju att jag har svart for jsut det - letting go. Jag tappade bort Susanne nagonstans pavagen i forrgar, men jag vet att hon kommer komma fram till santiago och hon larde mig mycket om livet bara pa de fa dagarna jag fick traffa henne.
Jag har forstas massor mer att beratta, men det fick bli en borjan. Jag ar otroligt tacksam varje dag for att vara har och jag onskar bara att min kropp tillat mig att ga hela vagen, men oavsett sa ar jag har, jag gor det och jag ar fantastiskt stolt over mig sjalv!
Bilderna finns pa instagram och fler kommer under vagens gang!
Pa aterseende!
p.s undrar ni om nagot sarskilt sa far ni skriva sa kan jag svara nasta gang! d.s
Time to go!
2012-09-04 @ 17:59:00
Ja.. Nu är dagen äntligen här. Så fort tiden har gått!
I morgon kl 06:15 lyfter jag mot Barcelona och ett fantastiskt äventyr!
Jag vet inte än hur aktiv jag kommer att vara här eller i andra sociala medier men det visar sig under vägens gång.
Jag får åtminstone uppdatera så ni vet att jag lever :)
Tusen tack till mina tjejer som förgyllde gårkvällen med mat, skratt och massa pepp och tack bästa syster som har ställt upp och kört, handlat och fixat!
Nu jävlar drar jag, mina avtagbara byxor, solhatt och vandrarkängor!!
Whoop Whoop och på återsende!
