Flötet

Jaha, så ligger man i sin egen säng i Stockholm.
Jag är trött på att bli tagen för givet, att det inte förrän när det är försent som folk öppnar sina ögon och inser vad de haft chansen till. 
Äh jag vet inte, ska inte ens försöka skylla på det. Jag har blivit kär men jag kan ju inte erkänna det för då är jag den där naiva bruden som redan börjat göra saker för någon och för en relation som inte ens finns. Jag har alla oddsen mot mig och alla säger till mig att jag kommer att bli sårad. Och det är möjligt, men det är bevisat att folk som byggar murar istället för broar också bli sårade. Och jag föredrar att bygga broar som riskerar att rasera än att bli cynisk och mura in mig bara för att sen kunna säga, vad var det jag sa, folk lämnar alltid en. Inte så jävla konstigt när man står utanför den där muren och aldrig få komma in. Om du är för rädd för att släppa in folk, fine. Men kasta inte bort min tid när jag står här och vill komma in. Och kom inte och säg att jag gav upp och ge mig dåligt samvete.

Nej, vi säger nej till folk med höga murar från och med nu. De har redan bestämt sig för att de kommer att bli sårade och folk inte är att lita på så då kan de få sitta där och vara ensamma.


Så plötsligt har jag 5 dagar ledigt i Stockholm och jag har inte ett skit planerat. Inga måsten, jag ska bara göra det JAG vill. För det förtjänar jag.

Så jag har funderat en del på de här med äktenskap.

Jag har alltid velat gifta mig. Varför? Humm, för att känna riktig samhörighet med någon? Att vara en familj?
Men har det verkligen med äktenskap att göra? Blir min kärlek och samhörighet mer äkta för att man är gift? Är vi mindre av en familj bara för att vi inte har ringar på fingrarna?

Hur många står inför Gud och denna församling och känner på riktigt att de mottager Guds välsignelse? Hur många av de som gifter sig i kyrkan är troende. Ärligt talat. Vi firar jul för att få julklappar och hetsäta mat. Inte har Jesus någonsin kommit på tal i vårt hem under jul.
Så om det inte handlar om Gud, vad handlar det om?

Känslan av att man har någon för alltid. Är äktenskapet ett sätt att säkra sin partner? Kan man pusta ut när man gift sig för man vet att steget att skilja sig är så mycket större?
Men varför är det så? För det är ju det. Borde man inte lämna relationer baserat på om man är lycklig eller inte? Och det största misstaget man kan göra är väl att ta någon för givet? Par som säckar ihop, slutar anstränga sig och förlitar sig på varandra och svårigheterna med en skilsmässa?

Är det bara en fråga om juridik? Säkerhet för ungarna man ska/redan har? Pengar som ska säkras, boenden och efterlevanden?

Är det tradition och förväntningar från samhället som gör att man springer till altaret? För att "man ska vara gift? "

Vad är det jag missar?
Jag tänker inte hymla, jag har alltid velat gifta mig. Tanken att "ha någon" på det viset är väldigt tillfredsställande för någon som lider av seperationsångest.

Han är min.

Men vad har vi lärt oss? Människan är fri och vi kan aldrig styra över vem som älskar oss eller när den kärleken kan ta slut. Man får bara njuta av varje dag man har tillsammans och ta varje dag som den kommer.

Kärleken är i alla fall lika äkta oavsett om man är gift eller inte, så kom inte och säg att man gifter sig utav kärlek.

Jag har varit på alla sidor. Den som bedragit, den som blivit bedragen och den som han bedragit med.
Alla versioner innehåller väldigt mycket känslor.
Det förbjudna, varför lockar det hälften av alla par i Sverige att bedra sin partner? För visst är det väl det förbjudna? Lockelsen?
När man varit otrogen lär man sig att aldrig igen vilja leva med skulden och rädslan för att åka fast. När man blivit bedragen lär man sig att aldrig har svek gjort så ont. Vad lär man sig av att vara den andra kvinnan?
Det återstår att se.

Inget gott kan komma ur någon av de tre versionerna iallafall.

Dofter är så oerhört känsloframkallande. Trygghet, rädsla, gott, äckligt, färskt, ruttet. Åh jag älskar doften av människor. också det jag saknar. Den personliga doften. oooh... Vill bara sniffa in mig och lukta, låta doften fylla mig.

Varning för ett sånt där sentimentalt inlägg...

Men faaaaaaan vad tacksam jag är för mina underbara vänner och familj. Jag kollar igenom gamla bilder, läser gamla anteckningar och varje gång livet har kärvat så har ni alltid funnits där.
Pratat, tröstat, peppat, festat, skrattat, rest, ringt, skällt och alltid, alltid funnits där.

Jag är så jävla förbannad och ledsen inombords över drömmar och hjärta som krossats men jag vet att allt kommer bli bra en dag, för jag har ju alltid er!

Önskar jag vann lite (mycket) pengar så jag kunde resa bort med er alla och bara sola, bada och njuta av livet!!