Flötet

Har precis pratat i över en timme på telefonen med min underbara farmor.
Hon är klyshigt nog en av mina bästa vänner och vi kan prata om allt. I dag tillägnades samtalet, kärlek.

Hon menar på att passionerade förhållanden är förstås fantastiska - för stunden men att de sällan fungerar i längden. I slutändan är det en partner som vi litar på, respekterar, få oss att vara den vi vill vara och som finns där för oss fastän vi inte behöver fråga om det, som är kärlek. En annan slags passion och ödmjukhet växer fram för den personen och kanske inte är lika våghalsig och tokig som den där förälskelsen.

Hon har precis som de flesta andra fått prova på båda två. Ett riktigt passionerat förhållande har man bara en gång i livet sa hon. Sen har man testat det, och vi vet alla att det är inte det vi väljer i slutet av dagen. Hur lockande det än kan verka så vill vi må bra. Och när passionen försvinner i de där förhållandena så finns bara besvikelse och bittra egoistiska män kvar. Och vem vill ha en sån sa hon!
Nää du, Anna va med en man som ger dig stöd, kärlek och den omsorg som du förtjänar och va tacksam för att du har fått uppleva den där passionen i ditt liv. Det är inte ett tråkigt val, det är äkta kärlek.

Har du rätt lilla farmor?