Hopp!
Jag höll på att packa (jag hatar att packa) när jag hittade min dagbok som jag hade tagit med mig hit i hopp om att skriva något. Jag fastnade bläddrandes i den. Senaste inlägget är daterat för över 1½ år sedan. Och de innan handlade om ett uppbrott med en man jag älskade väldigt mycket.
Jag hade glömt bort hur det hade varit, hur jobbigt det var, men dagboken vittnade om exakt samma tankar, ältande, rädslor, ångest, hopp och besvikelse som mina 6 senaste månader gjort. Och någonstans väcktes ett hopp inom mig. Shit, klart det går över. Fastän det inte har känts så på sistone, som om Du har etsat dig fast som en tatuering så insåg jag nu.. Det går över. Tiden läker alla sår. Och det vet jag, för jag har redan varit med om det en gång.
Så nu ska jag sluta stressa, snart är du bara ett par sidor i min dagbok, en man som jag en gång älskade.
Jag hade glömt bort hur det hade varit, hur jobbigt det var, men dagboken vittnade om exakt samma tankar, ältande, rädslor, ångest, hopp och besvikelse som mina 6 senaste månader gjort. Och någonstans väcktes ett hopp inom mig. Shit, klart det går över. Fastän det inte har känts så på sistone, som om Du har etsat dig fast som en tatuering så insåg jag nu.. Det går över. Tiden läker alla sår. Och det vet jag, för jag har redan varit med om det en gång.
Så nu ska jag sluta stressa, snart är du bara ett par sidor i min dagbok, en man som jag en gång älskade.
Kommentarer
Trackback
