Flötet

va fan, ska det inte gå över snart? saknaden.
fastän det händer saker runt om mig hela tiden så sörjer jag. jag kommer på mig själv att hela tiden tänka
åh, vad kul om han var med och såg detta eller åh, nu har detta hänt det vill jag berätta för honom.
men så kan jag inte det. och då gör det lite extra ont.

söndagar är ju förstås värst. då saknar jag hans lukt lite extra mycket. det är inte ens de där stora grejerna som spelar roll. bara att få sova bredvid honom, kolla på en kass söndagsfilm ihop och äta pannkakor.
inga storslagna resor, lyxiga boenden eller fancy middagar, bara hans sällskap, bara hans armar runt mig.

men, men, som vi har lärt oss så många gånger: tiden läker alla sår.