sometimes it lasts in love and sometimes it hurts instead

jag har sagt det förut, att jag blir förvånad över hur oerhört starka känslor människan kan uppleva.
det känns bokstavligen som att någon slår mig hårt i magen. all luft går ur mig, jag kan inte andas och jag viker mig dubbel för att smärtan är för stor. jag försöker få luft men hela kroppen liksom domnar av samtidigt som den gör ont. det värker i hjärtat, jag vet inte om jag inbillar mig det men det känns så. känslan av att vilja spy, huvudet som snurrar och tårarna som brinner och skriker att få forsa ut. en kanal att få ut all smärta med. och så ångest.

att kärlek kan göra så ont. jag börjar ge upp. jag är trött på att gråta över honom, jag är trött på att hoppas i smyg. jag är trött på att inte få den kärlek jag förtjänar. för jag förtjänar faktiskt det. jag är en vacker människa, jag är en god människa. ibland trasslar jag in mig lite för mycket i mina egna tankar, men i slutändan vill jag alltid väl.
jag ställer alltid upp, sätter ofta andras behov före mina egna. inte på något martyriskt sätt utan för att jag genuint vill göra det för andra ibland. jag är osäker emellanåt, glömmer bort allt det där och jag behöver bli påmind om det. jag behöver känna det. det är inget fel i det. det är inget fel i att vilja känna sig älskad och som den viktigaste personen på jorden.
jag har så mycket kärlek i mig som jag vill ge. det nästan bubblar över ibland. jag går alltid "all-in" med kärleken, visar stolt upp den för mina vänner, min familj, jag gör planer och bildar ett vi som känns så mycket större än jag.

jag har beundrat mig själv för det. för att inte vara rädd. för att inte hålla något tillbaka.
men jag börjar bli rädd. på riktigt. för fastän Han säger till mig att han förstår hur fantastisk jag är, så går han. han lämnar oss med ursäkten att jag förtjänar det bästa. jag förstår inte. hur kan man säga det till någon man verkligen älskar. hur kan man inte vilja vara det allra bästa för den personen?
det finns inte i min värld, jag förstår inte. och den enda slutsatsen jag kan göra är att jag omöjligt kan betyda lika mycket för honom som han gör för mig.
och det gör ont. och det får mig att bli rädd. rädd för att jag börjar ge upp. jag sluter igen och jag kommer bli som alla dem. dem som håller tillbaka.

för det här är fan inte värt det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback