Flötet

Jag har inte varit här så mycket på sistone och det är helt enkelt för att jag inte haft inspiration och för att jag haft bättre saker för mig.

De senaste veckorna och speciellt de senaste dagarna har varit helt surrealistiska. Mindblowing.
Jag står inför så konstiga känslor och beslut att jag vet inte vad som är rätt och fel, upp och ner.
Så jag hittade mig själv läsandes mina gamla blogginlägg. Fantastiska sådana om resor till London med Han, comedykvällar med tjejerna, midsommarnätter och höstpromenader. Men väääldigt många känslofyllda inlägg också. Ångest, brustna hjärtan, besvikelse och frustration. En längtan efter att bli sedd, att bli älskad och uppskattad.

Och jag inser att fan vad rädd jag är för att bli sårad igen, men fan vad korkat om jag skulle vända ryggen till någon som får mig att må så bra. Som tittar mig i ögonen och säger att jag är vacker, inifrån och ut. Som inte vill släppa taget om mig och håller om mig när jag ska sova, en man som uppskattar min omtänksamhet och som skriver att han tänker på mig när vi är ifrån varandra.

Men det är ju självklart att inget ska vara enkelt och alla goda sidor har en baksida och denna kärlekshistorien har en grymt mörk sådan.

Så vad gör man?
Går man sin väg innan det är försent eller lever man i nuet och njuter av det och tar det för vad det är?