ska det inte gå över?

Jag börjar på riktigt att bli bitter.
Jag börjar på riktigt att ge upp tanken om lyckliga förhållanden.
Jag börjar på riktigt att förlika mig med tanken på ett slentrianäktenskap där det en gång fanns en tvåsamhet men nu bara två ensamma.

Jag ger mig, jag underkastar mig verkligheten, jag ger upp.

Jag tänker på honom varje dag, det slår inte fel.
Men vad hjälps det? Ska det inte gå över?

Kärlek är inget annat än hårt arbete, ett hårt arbete för att bli två ensamma.

Men frukta inte, det är ett gott tecken! Jag behöver rasera mina överdrivna visioner om äkta kärlek, romantik och heroiska insatser för varandra. Om en passion som aldrig dör, blickar som aldrig viker och löften som aldrig bryts.

Nu får jag tar kärleken för vad den är och jag ska bli lika introvert och återhållsam som de flesta andra.

Fy fan vad skönt, you can't touch this!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback