Flötet

Med risk för att låta bitter och något cynisk.

men jag har dragit vissa slutsatser som jag innerligt hoppas att någon kommer bevisa för mig är felaktiga en dag.

 

Jag läste en fråga i ett spel. Vem har du älskat mest? Om vi nu bortser från familj, närmaste vänner och alla katter genom åren så kommer jag ju osökt att tänka på mina män.

Vem har jag älskat mest?

Kan man jämföra det?

Vem har jag varit mest kär i? Är det samma sak? Nää det är det väl inte?

Aaa så börjar jag tänka.

 

Har det att göra med hur objektiv man kan vara, hur långt bort det förflutna ligger?

Varför vill jag säga att den jag varit mest kär i, nog var han den där idioten som gick under namnet Du.

Han som fick mig att göra helt irrationella saker men som tiden alltid stod still med. Jag hade aldrig känt mig så älskad och sedd som när jag var med Du. ironiskt nog visade det ju sig. Men det är en annan historia.

 

Den jag älskat mest vill jag säga att det var Han. Men det ligger ingen logik i det. Bara för att Han inte sårade mig på ett lika uppenbart sätt som Du gjorde så var det Han som bröt ner mig till smulor för att sen beskylla mig för att vara svag. Hur kan man älska någon som fått en att tvivla på sig själv och allt man trodde på?

 

Sen har vi ju den där som fanns innan bloggen fanns. Den finaste av de alla. Han med det stora hjärtat, de glittrande ögonen och den genuina själen. Men vi var bara barn då och jag visste nog inte bättre än att fatta att han var den jag borde ha varit mest kär i och den som jag älskat mest. Eller var det det jag gjorde bara att det tillhör det förflutna så mycket att jag inte ens kan erinra mig hur starkt det var?

 

Sen har vi ju C, han som rockade min värld, sagan som var för bra för att vara sann. Bokstavligt  talat. Och man kan väl inte räkna in någon som man egentligen aldrig haft?

 

Min slutsats är alltså följande

Att de killar som har varit emotionella, bekräftande, fått mig att känna mig älskad, sedd och behövd är otrogna jävlar

Killar som är trofasta är helt inkapabla att uttrycka känslor och visa sig behövd av någon annan. De kör med ensam är stark och är beredd att köra över folk som älskar dem i sin totala övertygelse att kärlek är en svaghet. Ja jag räknar in fler män än Han här. Bl.a även han västerut i industristaden som svarar på allt med ett OK.

 

Så hur väljer man mellan dessa två kategorier av män eller har jag lyckats pricka in extremer åt båda håll?

 

Jag pratade med en vän häromveckan om relationer och när hen pratade om det fick jag bara en stor klump i magen. Allt det där som är så jävla jobbigt med relationer. Orka,

Nej, jag kände mig faktiskt lättad men har inte riktigt kunnat skaka av mig den där rädslan som jag plötsligt kände. Rädslan för att bli kär igen och behöva få alla bergochdalbanor av känslor igen.

Visst tänker ni då, dejta Anna och ge dig inte in i något seriöst förrän du vet lite mer.

Mitt svar är då; känner ni inte mig alls????

ALLT ELLER INGET!

 

Hej och Hå nu ska jag ta mitt smirkiga leende och ge mig ut på mer bus. Tydligen har de inte hemkörning av framtida make