Flötet

I samma stund som vi satte foten i Perugia kàndes det som hemma igen. Som om tiden stàtt still.
Samma mànniskor pà samma stàllen. Samma musik och samma kànsla.

Det gòr det enkelt fòr det àr inga nya intryck som ska smàltas, bara gà direkt in i vardagen igen.

I fredags var vi ganska tròtta efter 12 timmars resa och vi skyller vàr extrema fylla pà det. (Linnea skyller pà shottarna) det blev middag och sen party hàr och eftersom Linnea skickat ett mindre genomtànkt mail till alla killar hon kànner att hennes tvè heta svenska kompisar kommer och avslutat mailet med en nàgot tolkningsbar invit sà stod mànnen utanfòr dòrren i samma stund som vi àtit klart.

En amerikan hade sagt till sin mamma att han skulle pà middag hos tre svenskor, hon hade varit tyst en stund i luren och sa sen, "be carefull my son.."

Lòrdagen spenderades ute pà terassen i 17 grader och sol, behòver jag sàga mer?

Igàr slog min tròtthet till och efter en 5-ràtters middag trodde jag att jag skulle falla ihop. Dàrfòr blev det en tidig kvàll fòr mig, ja redan vid 04 gick jag hem.


Idag àr det sòndagshàng, vi har tagit en promenad i stan och sett en gammal antikmarknad och nu blir det sàngen med lite popcorn och sex & the cityfilmen (igen)

Vi fàr vàl se vad kvàllen har att erbjuda, man vet aldrig hur saker slutar i den hàr staden..




 

havregryn, chokladpudding & lösgodis
check!

Det är en evig kamp inom mig.
En del av mig vill bara kapitulera och ge efter.
En del av mig vill blunda och glömma.

Jag trodde jag skulle ligga i sängen hela dagen men trollungarna fick tid på vårdcentralen så jag fick trotsa snökaoset och följa med. Lydia fick ett fint klistermärke som gjorde hela besöket värt.
Det är inte mycket som ändrats sen man själv var liten och blev en överlycklig ägare av bokmärken och klistermärken. Barn är lättköpta ibland.

Min allergi och astma gör sig påmind med jämna mellanrum, men jag har haft katt sen alltid så varför låta den ta över nu?

Jag borde inta ha katt, men jag måste inte göra mig av med henne säger läkaren. Mamma ger mig onda blickar så fort det kommer på tal och försöker övertyga mig att jag måste tänka på mitt eget bästa.

Jag har en fantastisk vän som skulle kunna ta hand om henne.
Men min seperationsångest ger mig magont och jag vill bara vänta ut Iza, jag tror faktiskt inte att hon klarar en flytt till och hon börjar bli en gammal rugguggla nu. Men så länge hon är frisk så hänger hon kvar.

Fuckface a.k.a Iza är minst sagt älskad och hatad av alla
(mest hatad om jag ska vara ärlig)

Jag och kicki laddar inför Italien, för that's right - we are going!
Och på köpet har vi blivit väldigt innovativa med mina smycken.
Jag hittar ju aldrig några som är stora nog, så då får man bygga på dem!

Vad tycks?

För ett år sedan var vi på Gran Canaria och då gick det lite mer vilt till då Frank stod för underhållningen!

Fattar inte ens varför jag tillåter mig själv släppa fram de här känslorna jag trodde jag begravt någonstans långt inne.

Oavsett om man pratar med män eller kvinnor så är det alltid attraktivt och eftersträvansvärt hos en partner att vara självständig.
Jag har massa vänner som är intelligenta, självständiga, respektabla, ambitiösa, sexiga, vackra, tuffa, roliga  och som har lite skin på näsan. Men när det kommer till kärlek så tappar alla dessa fantastiska kvinnor sitt självförtroende och självrespekt. Vi tar på oss någon slags offer eller tacksamhetsroll inför männen. Vi blir osäkra och ifrågasätter oss ständigt. Hur kommer detta sig att vi fantastiska kvinnor tappar fotfästet fullständigt när de här männen dyker upp?

Jag är inte rädd för att bli kär igen, jag är inte rädd för att satsa, jag är inte rädd för att bli sårad. Det som skrämmer skiten ur mig är att jag inte vill tappa bort mig själv igen. Jag vill inte bli hon som är beroende av hans kärlek.
Och det räcker inte bara med att veta om det. The Power Of Love är en stark kraft, den förblindar dig och innan du vet ordet av så står du där och allt du vill är att du ska få vara hans.

That is some fucked up shit.