Flötet

Det är ensamt utan Iza. Inte bara tomt utan riktigt ensamt. Jag sover fortfarande dåligt och jag har så mycket tankar som maler i mitt huvud. Jag behöver fokusera på något annat. Behöver se fram emot något. Så jag bokade biljett till Rom över nyår i alla fall! Ska bli underbart härligt att få fira med Kristin och i Rom dessutom.

Jag längtar till tolvslaget då jag får lägga detta året bakom mig. Jag hittade min saga men fick inget lyckligt slut. Det är en annan slags smärta än de andra gångerna mitt hjärta har sårats. Men detta är ju inte första gången och jag skulle vilja påstå att mitt hjärta är den muskel som jag tränat mest genom åren så den är starkare än någonsin.

Jag förtjänar bättre. Och det vet jag ju. Kan bara inte förstå hur ingen annan fattar det. det känns som en jobbintervju. Anna, du är fantastisk, du förtjänar det bästa, men.... tyvärr.

 

Jaha, men kan folk sluta säga det till mig. Sluta säg att jag är fantastisk och den bästa som förtjänar allt. Och sen inte göra något åt saken. Jag förstår mig verkligen inte på de där männen. Men de gjorde mig säkert en tjänst i slutändan och när jag slutat vara bitter så ska jag hitta mig någon som faktiskt FÖRSTÅR värdet i mig och som uppskattar det tillräckligt mycket för att inte lämna mig med en dålig ursäkt.

 

humm..

 

Anyway. 12-slaget på nyår känns befriande redan nu. Jag har en bra känsla inför nästa år.

 

Vi smygstartar redan idag med nya Bondfilmen med en gammal bekant från förr som inte heller fattade värdet i mig. Men bjuda mig på bio kan han väl få göra. For old time sake.

 

Jo, men skojar ni med mig? Lägenheten är på 51,5m2 och terrassen är på 72m2

Jag har alltid drömt om en lägenhet med en stor terrass, men det här är nästan att ta i? eller?

 

Men fatta, sommaren skulle ju vara spikad hos mig! (attans att den ligger helt fel bara, Annedal)

acceptpris 2,7 miljoner, inte fy skam

 

Vet inte om jag håller på att bli sjuk eller om jag fick en allergisk reaktion mot hunden, men jag känner mig inte helt på topp och inatt kunde jag dessutom inte sova. Det händer ju typ aldrig. Bokstavligt talat. Aldrig.
Men jag låg och vred mig, slumrade till men vaknade igen.

Jag saknar Iza, att känna hennes värme och andetag var sjukt sövande och numera ligger jag mest och lyssnar på tystnaden och ljuden från trappuppgången som ibland tränger sig in. Jag föredrar det förstnämnda.

 

Något jag dock gillar är Michael Kiwanukas röst. Underbar, dessutom kommer han till Sthlm den 30/11. Kanske skulle vara något..

 

Igår slutade jag vid 17 (vanligtvis slutar jag ju 20) och jag fick lite ärrenden gjorde innan jag samlade wifey-poäng och lagade värsta wooken med cashewnötter från scratch. Rätt nöjd måste jag säga.

 

I morgon åker jag till Växjö för att fira bästa, bästa farmor som fyller år.

 

Sjukt: Det kostar mig lika mycket att flyga till t/r till England eller Italien som det gör att ta tåget t/r till fucking Växjö.

 

Sjukt: Filmen "The Way" som utspelar sig på Camino de Santiago och som var en publiksuccé i USA och Canada finns inte ens att hyra i Sverige. Den kan beställas från England meddelade de mig när jag frågade efter den.

 

 

Glöm inte att lyssna på låten!

 

Jag vet inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad som händer.
Allt och ingenting antar jag.

Lite av en urladdning när jag kom hem kanske. Jag känner mig ensam. Saknar katten, saknar närhet.

Inatt fick jag fint sällskap i sängen i alla fall, boxertiken Daisy sov över och vi gick en timmes promenad hem från jobbet, käkade och kollade på tv innan vi däckade i sängen. Gosigt värre.

Idag hänger hon med mig på jobbet och snart ska vi packa ihop oss och kanske ta en promenad hem idag igen.

 

Det är mycket att göra med webshopen som faktiskt närmar sig lansering, men det känns mest som ett stort kaos och jag blir helt ineffektiv när jag inte har ordning och kontroll över saker. Klump i magen bara. Sen när jag väl sätter mig där och börjar så inser jag ju att jag kan det mesta och att det inte var så farligt som jag inbillat mig. Varför gör man alltid så?

 

Jag är trött på Stockholm. Nä det är inte sant. Jag älskar Stockholm. Jag är trött på stockholmare.

Mest trött är jag på pojkar som aldrig verkar bli män, män som inte beter sig som män och alla andra killar där emellan.

Varför ska det vara så svårt för? Och varför gör jag det så svårt för mig själv hela jävla tiden?

 

Jag vet inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad som händer.

 

 

Ja så var jag tillbaka i Stockholm!

 

Njuter av hur långa alla människor är, så många nationaliteter! Äntligen tacos och mina vänner. Få pussa och krama om barnen, spenderat de tre första dagarna på jobbet med att inventera, druckit lite för mycket vin men fick titta på fina killar, shopping och en massa skönhet så jag känner mig som en människa igen.

Tvätt, tvätt, tvätt för att bli av med mina bed bugs och så lite ostmackor på det.

 

Dagarna i Alicante med mamma och syrran var den perfekta avslutningen på min resa.

Idag står det lite jobb med hemsidan på schemat och sen uppiggande häng i huset med barnen (som jag drömde hemska mardrömmar om i natt)

 

yes, over and out.

 

 

 

 

Alicante!

Sarria-Santiago de Compostela

 

Astorga-Sarria

 

Leon-Astorga

 

bilder från Burgos-Leon

Bilder från Pamplona-Santo Domingo

 

 

 

 

 

 

SANTIAGO DE COMPOSTELA!

 

Joråå, nu är jag har, en dag tidigare än beräknat också. Det regnade och blåste och den där pilgrimsbyn strax innan Santiago såg helt öde ut så jag fortsatte de sista km in till Santiago och kom fram lördag vid 13:30.

Woohoo, känns sjukt blandat. En lättnad förstås men ocksa en tomhet. I 31 dagar har jag vaknat i ett rum med minst 20 andra, dragit på mig träningskläderna, surrat på kängorna, slängt väskan på ryggen och börjat vandra. 4-7 timmar varje dag har jag gått, gått, gått. Jag har sett så sjukt många ställen jag aldrig annars skulle besöka, mött så mycket människor och verkligen utmanat mig själv. Det blev 600 km vandring och jag kan ibland inte tro på det själv. Men så tittar jag igenom mina bilder och på kartan och kan konstatera att jo, jag var där, och där och där. Jag har verkligen gått fran östra spanien till västra! Galet. Fantastiskt.

Jag har kommit fram till att det är väldigt stor skillnad att vara ensam och vara själv. För själv har jag varit mycket och jag har inget emot att vara själv, jag minns hur pappa brukade ropa efter mig nar jag satt på mitt rum och läste, målade och lekte när jag var liten, bara for att försäkra sig om att jag fortfarande var där.

Att känna sig ensam är en helt annan sak och det var bara den där svackan på 2-3 dagar som jag faktiskt kände mig ensam. Det ar en väldigt speciell stämning här på caminon och det är väldigt enkelt och naturligt att ta kontakt med folk. Man gör saker jag aldrig skulle ha gjort hemma.

Jag skulle äta middag en kväll och bad om att få ett bord for en, precis bakom mig kommer en kvinna som också ber om ett bord for en. Vi tittar på varandra och liksom nickar frågande och så ber vi om ett gemensamt bord för 2 istället. Så sitter man där helt slumpmässigt med människor. Gabriella hette kvinnan och var tysk (såklart) men hade bott i sydafrika de senaste 15 åren och jobbat med utveckling i många av afrikas länder. Hon hade precis flyttat tillbaka till tyskland men var fortfarande konsult och skulle tillbaka till afrika redan i november. Hon berättade faschinerande historier om sitt liv och sitt jobb och vi satt och pratade en lång stund efter vi ätit klart. Jag har sprungit på henne flera gånger den senaste veckan.

Sådana saker händer varje dag, du är mer öppen for andra människor, om någon ser ensam ut så frågar du om allt är bra och om de vill följa med på middag eller liknande.
Jag vet inte hur många gånger jag bara har passerat folk hemma i sthlm som sitter och gråter eller suckat och vänt mig om när någon ser letandes och frågandes efter hjälp. Nästan så man skäms. Man vill inte störa, eller vad är det?

Jag hoppas att alla de tusentals människor som har gått caminon tar med sig lite av den mentaliteten hem till sina länder och vågar nästa gång fråga en främmande människa om allt är okej eller om den där platsen bredvid dem är ledig. Jag vet att jag verkligen ska försöka bli bättre på det!

 

Den sista veckan har jag sprungit på och ätit middag med en kanadensisk man, Andrew som har det största hjärta jag har mött. Och när jag hade gått in i Santiago igår och fått mitt certifikat så drog jag mig lite utanför stan där det stora härbärget ligger där man får bo för 10-20 euro/natt. De frågade om jag ville sova i sovsalen eller ett eget rum. Eftersom jag skulle spendera 5 nätter där valde jag ett singelrum. Jag tog mig igenom denna enorma byggnad som jag trodde varit ett gammalt mentalsjukhus men som jag sedan hörde var en gammal internatskola for pojkar (jag tror mer på mentalsjukhushistorien). Jag gick vilse flera gånger innan jag kom fram till mitt "rum" i en lång korridor. Det var ingen kul syn och jag satte mig på sängen, något emotionellt utpumpad efter att ha avslutat min vandring och med en viss frustration att behöva spendera mina sista 5 dagar på ett gammalt mentalsjukhus utanför stan. Så jag kollar facebook och min mail och där har jag ett mail från Andrew där han skriver att han precis checkat in på sitt lyxiga hotell precis bakom katedralen och att det är samma pris for dubbelrummet oavsett så i sann peregrino anda (pilgrimsanda) erbjuder han mig den andra sängen som tack for den sista veckan ihop 

"My act of kindness to another pelegrino for completing the Camino. You can de-camino and pre-spa. I will just de-camino. Pilgrim rules apply of course. We will come and go as we please, albergue style!"

Jag kan ju inte tacka nej till ett sånt fantastiskt erbjudande så jag slänger ihop mina grejer igen och skriver att jag kommer genast! Hahaha, så nu njuter jag av mina sista dagar på ett jättefint hotell med en fantastisk frukost och med ett härligt sällskap! Människor som gör saker för andra, vilket är fantastiskt eftersom de flesta som går caminon väldigt ofta gör det av "själviska" anledningar. Jag har aldrig mött så många nyskilda människor som är här för att slicka såren. Något jag på vis kan relatera till fastän jag inte varit gift. Många hade saker de ville reda ut och saker att tänka ut.

 

Jag har letat efter mina irlandare här i stan men inte sett dem. Jag hoppas de mår bra för de har inte uppdaterat sin blogg sen min födelsedag i Leon.. Idag var vi iaf på mässan. Jag har suttit (och stått) igenom en hel katolsk söndagsmässa (nästan en större bedrift än att gå 60 mil) men de har en urgammal tradition där de svingar en stor guldbehållare med rökelser. Det finns en mycket bättre förklaring HÄR

och jag hade en sån tur att de faktiskt gjorde det idag och jag har filmat det, helt fantastiskt coolt! Så det var ett bra avslut på min vandring och jag har också ett certifikat på Latin som säkert säger massa bra saker. Alla bilder kommer så småningom när jag är hemma igen och kan ladda över bilderna!

 

I morgon tar jag och resten av alla lata pilgrimmer bussen till Finisterre som man egentligen kan/ska gå till ytterliggare tre dagar. Det ligger vid kusten och ska tydligen vara världens ände. Eftersom jag tyckte att 600km var nog så tar jag bussen fram och tillbaka i morgon men vill ända se det.

Jag hoppas allt går vägen, malin rapporterar om både regn i Alicante och flygstrejk på Norweigen till helgen vilket betyder att min fantastiska spaweekend med mamma och syster är i farozonen. Jag hoppas att de tar sitt förnuft tillfånga och blåser av strejken och att solen vågar komma tillbaka igen! Huvudsaken är ju att vi får vara tillsammans iaf. (eller om ni frågar malin så skulle nog solen vara viktigare än strejken;))

 

Well, det var allt för idag, oh nej förresten, jag fick ju äta Burger King idag. Vi letade efter mcd men råkade istället springa på burger king och det dög mer än bra! Fantastiskt bra smakade det! hahahahahahaa

 

 

 

Detta lämnade jag..

 

 

 

Min psykiska dipp fann sin botten nar jag dagen efter forra inlagget gick mina 2 mil till nasta by, jag gar forbi det forsta alberguet som ser ratt fint ut pa min hogra sida men hade last i boken om ett annat som lag mitt emot som hette Fenix. Fenix, jag gillade namnet sa jag bestamde mig for att ga dit. Jag betalade mina 5 euro och blev visad till min sang av en tandalos man som iofs log glatt. Vi gick forbi ett rum dar de fore mig fatt varsin sang och sa visar han mig upp till vinden. Nu snackar vi traskjul med en vind, snedtaket gjorde att man inte ens kunde sitta upp i oversta sangen men de hade ritat stjarnor pa de spindelnatstackta trabjalkarna som kompensation (?)

Det var helt tomt och vid en minitrappa upp lag det utspridda madrasser pa golvet, dit fick man krypa om man skulle sova dar. Tveksamt tittade jag mig omkring och valde en sang med stor tveksamhet.

Jag gick ner igen for att ga pa toa och motte en ihoptejpad vikvagg och ingen toasits. Mysigt, det ska val ga det har ocksa.. Funderade pa en dusch men angrade mig nar jag sag duschen och jag kande bara frustrationen vaxa. Hela min kropp sa at mig att ta mig darifran. Det trillar in ett par till och de blir hanvisade till rummet med nagot fraschare sangar och jag bestammer mig for att fraga om inte jag ocksa kan fa lov o sova dar. Snubben forsklarar bestamt genom att dra igen dorren framfor nasan pa mig att det rummet inte ar till for mig. Da brister det och jag gar ut och moter da en gammal igenkanning som var med mig pa min fodelsedagsmiddag, en man fran sydafrika. Nar jag far se honom fullkomligt flodar tararna ner for mina kinder. Men lilla flicka vad hander sager han och vet inte riktigt vad han ska gora. Ja, ja, jag vet inte snyftar jag fram. Jag ar trott och kall och ensam och det ar ett hemskt stalle det dar. Han klappade mig lite pa axeln och sa att jag isf skulle folja magkanslan och byta stalle. Sa jag gar over vagen medan jag forsoker torka tararna och ber att fa titta pa det andra alberguet. Han tittar lite misstanksamt pa mig men nar han ser mina sprangroda ogon och rosiga kinder visar han mig runt. Det ar riktigt frascht och jag forsoker forklara att jag kommer tillbaka om 1 minut. Si, si nickar han tillbaka. Jag hamtar mina grejer, slanger sovsacken over armen och tar bootsen i handen och sager till mannan att jag inte tanker stanna dar. Han protesterar lite forst och sager att han ska prata med sin kompanjon, kanske de kan hitta mig en annan sang an den pa vinden. Spelar ingen roll svarar jag, jag vill inte vara har!! Jag tog till mod (ja for jag brukar inte gora sant) och fragade om jag fick pengarna tillbaka, da borjar han diskutera igen och ska ga ivag och hamta den andra snubben och da skiter jag i att. 5 euro ar sak samma, det ar principen bara.
Jag gick med latta steg tillbaka till det andra alberguet igen, betalade 6 euro och andades ut pa min sang. Jag agnade en timme eller tva med att avrada samtliga pilgrimmer som gick in i byn att stanna pa det stallet medan jag njot av solen. Det slutade med en riktigt bra dag da fler av de gamla "vannerna" fran de forsta veckorna dok upp och vi satt pa trappan och njot av kvallssolen och pratade.

 

Tack o lov sa har det bara blivit battre sen den dagen, det behovde val komma ut allt det dar som samlat pa sig de senaste dagarna. Jag hamnade pa ett privat Albergue som drevs av hollandsk kvinna som bott i brasilien i 6 ar. Hon och hennes man bjod pa en fantastisk stamning med stor oppen spis och ett matsalsbord i mitten, soffor och frascha sangar. Pa kvallen lagade de hemmalagad brasiliansk middag med ris och en gryta av bonor och korv, jag at upp allt pa tallriken! En fantastisk sallad med en dressing gjord pa kikartor och grona applen. Sanna dar harliga recept som man aldrig annars skulle ha sprungit pa.

Jag har tagit mig over pyreneerna (igen) och det var nog annu mer fantastiskt an forsta toppen da vi hade stralande vader denna gangen!

Nu befinner jag mig Portomarin och har mindre an 100 km till Santiago. Bedbuggsen ar kvar men jag har gett upp kampen. Ingen ide att gora ngt at det forran jag ar hemma och kan tvatta allt ordentligt och tumla det. En kanadensare skramde livet ur mig och sa att det inte rackte for att ta dod pa de javlarna och snackade om 4 veckor i sopsackar. Men herregud, jag har inte ens vagat google det an, jag befinner mig i total fornekelse. Hahahhaa. Basta forsvarsmekanismen. Men horde att en massa lyxhotell i New York har blivit invaderade ocksa, sa det ar inte bara har pa tveksamma vaningssangar ute pa landsbygden som man kan aka pa dem.

 

Vi ar i Galicien nu och landskapet paminner mycket mer om hemma, angar, kossor, sma backar och skog. Motte en grupp griskultingar som rymt harommorgonen, de verkade overlyckliga over att vara fria och skuttade fram mellan oss pilgrimmer. Igar hade jag en ung pojke precis bakom mig med en flock av kor. Jag tittade mig ett par extra ganger over axeln for att forsakra mig om att han hade koll pa dem, de ar ju sjuuukt stora!!! Ja jag har verkligen befunnit mig pa landet, bondgardar efter bondgardar, en kvinna stod vid en husknut och salde pannkakor med koksdorren bakom sig, helt farska med mjolk fran korna i ladan bakom mig och agg fran honsen. Hon fick 1 euro, fatta smart affarside eller, varenda manniska stannade och tog sig en pannkaka och inte kan det kosta henne manga oren att gora dem. Hahhaa. Men sjukt trevligt och gott!!

 

Jag saknar tacos, graddfil mest. Och en riktigt macka med smor och ost eller kanske tom skinka. Och mac donald's. Ja det ar helt sant.  Det existerar inte har, inte ens i strostaderna. Det narmaste jag kommit var en skylt vid en motorvagsavfart en gang. Och sa en pase skrapandes i en buske. Konstigt. Jag ska ha mig en burgare nar jag kommer hem.

Har aldrig druckit sa mycket annanasjuice dock. its the shiet. jattegott!! Jag funderar pa att korta mina dagar annu mer sa jag kommer in i Santiago mandagen den 8e. Jag motte en svensk kvinna som sa att 5 km innan santiago finns en hel by for pilgrimmerna, de har plats for 800 st och det ar som ett stort torg av matstand i mitten och alla vet att de nastan ar framme sa man stannar dar dagen innan och ater och pratar och har kul och sen dagen efter gar man bara de sista 5 km in till Santiago for att vara pigg och frasch. Det ar tydligen en halv vetenskap att fa sitt certifikat och procedurer i kyrkan och vid 12 ar det massa och da ska man vara dar. Den ska tydligen vara fantastiskt, men det far jag val skriva mer om nar jag varit dar :)

 

Ja, det ar nog allt for nu, jag har en del funderingar pa att borja plugga, nagot har kommit till mig den sista tiden, men vi far val se hur det kanns nar jag ar hemma igen, da ska jag beratta vad det ar.

 

Over and out fran Camino de Santiago!!