Flötet

" Hjärtat börjar slå oregelbundet, det svartnar för ögonen, jag lyfter blicken och försöker fokusera, det känns som att vagnen börjar krympa, väggarna kommer närmre, jag börjar svettas, jag kan inte andas och hjärtat fortsätter att slå hårt, snabbt och oregelbundet. Ut. jag måste ut, nu. Benen vill knappt lyda mig, de känns avdomnade och jag lyckas precis klämma mig ut genom dörrarna innan de stängs bakom mig, och tårarna kommer.  Jag håller på att bli knäpp. Jag kan inte kontrollera mig. Jag har blivit en sån där galning som kommer löpa amok i tunnelbanan och hamna på löpsedlarna.
Panik. Panik, Panik."

Min första panikattack kom som en blixt från klar himmel och jag anade inget. Det är över två år sedan jag hade en sån stark attack. Men fortfarande försöker ångesten frigöra sig från mig som en attack. När jag har samlat på mig för mycket finns det ingen annan väg ut än att explodera. Men jag har lärt mig varningstecknen. Jag försöker hantera min ångest innan den blir för stor.

Idag är en sådan dag. Ångesten kommer smygande, jag försöker hantera den, men så blir den lite för stor och jag måste oftast bort, ut, eller träffa någon som känns trygg.

Idag fick jag fly lägenheten när ångesten kom över mig. det handlar om minuter ibland. Men nu är jag på en trygg plats och jag föröker fokusera så att ångesten kan börja lägga sig. Jag tänker inte låta ångesten vinna över mig, inte idag, inte imorgon, aldrig mer.

Jag vill att ni ska veta, för jag vet att nästan alla människor upplevt detta i mer eller mindre utsträckning. Va inte rädd, det går över. Fokusera och andas, allt är bara kroppens reaktion på att vilja fly eller fäkta inför något du känner är hotande.

Inget farligt, men jävligt otäckt.