Traumatisk barndom?

När jag var liten, kanske något för liten tog någon med mig till Palladium för att se Landet för Längesen.
Det har var nog en av mina störta traumatiska upplevelser i mitt liv. Sedan den dagen har jag haft en onaturlig stor ångest inför att förlora mina föräldrar.
För att sedan spä på detta redan traumatiska minne hos mig, kommer plötsligt Lejonkungen ut. Hur hemsk är inte den filmen? - På riktigt? Om det inte vore för Timoon & Pumba så skulle jag aldrig överväga att då och då sätta på filmen hemma. Jag gråter fortfarande hejdlöst varje gång jag tittar på den. Landet för Längesen har jag flytt sen den där dagen på Palladium.

Lydia har slutat att titta på Emil i Lönneberga för hon tycker att pappa Oskar är för läskig, undra vad det kommer sätta för spår i henne. Hennes pappas sida är ju trots allt från Mariannelund...

Ikväll å andra sidan har jag och Linnéa dammat av Lilla Sjöjungfrun och laddat med nachos och dipp. Hon berättar med en något ångestfylld men samtidigt road röst att hon brukade sjunga ledmotivet till Lilla Sjöjungfrun  inför klassen varje vecka och att hon än idag sjunger Havet är djupt för hennes något oförstående italienska pojkvän.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback