Flötet

"ångest inför att skiljas från något invant och tryggt" - check!

"Under mellanstadietiden uttrycker barn med separationsångest framför allt känslor av oro och ängslan i samband med att de skiljs från föräldrar/närstående. De här barnen klagar ofta över att de har ont i magen, mår illa eller har huvudvärk" - check!

"Barn till mödrar med panikångest drabbas oftare av separationsångest." - check!


Jag undrar om inte jag på riktigt lider av seperationsångest. Min största rädsla är att förlora någon av mina absolut närmaste.(visst det är väl alla rädda för)Men det liksom svartnar för ögonen när jag ens tänker tanken. Jag kan inte hantera det.

Jag kan inte heller hantera uppbrott. Jag måste alltid dra av plåstret långsamt, vänja mig vid tanken att en person inte längre ska finnas i mitt liv. Jag får bokstavligen panik när någon lämnar mig, särskilt som ovänner. Jag tappar fullständigt allt mitt vett och måste bara vara med den personen. Bekräftelse. Så fort jag får lite bekräftelse att personen finns kvar så blir jag lugn.  Jag är som en bebis som skiljs åt från sin mamma och blir hysterisk tills dess att barnet är tillbaka i famnen.

Nej, på riktigt alltså. Jag skojar inte. Det är inte hälsosamt.