Flötet

det är svårt att inte bli besviken.
jag blir det ganska ofta, besviken alltså.
det måste ju bero på att jag har för höga förväntningar.
men hur slutar man att ha det?

min terapeuft sa häromdagen,
anna, du ger nog för mycket av dig själv
jaha.
vad ska det betyda?
vad är meningen att jag ska göra med det?

sluta ge så mycket av mig själv och sluta förvänta mig så mycket av andra?
ok.
hur?
varför?
varför ska jag hålla tillbaka en massa saker, känslor, tankar och sidor av mig
varför ska jag bli som alla andra

rädda, brända, trasiga?

eller är de kanske modiga, erfarna, normala?
försiktiga.

förstiktiga med vilka de släpper in.

för visst blir det problematiskt när jag ger allt
av mig själv
och den som skulle ta emot det inte förstår värdet i det

men är det mitt ansvar eller ditt ansvar att
ta vara på mig, och sluta att ta mig för givet

det händer igen, jag ser exakt samma mönster
som med de andra

jag vet exakt vad som håller på att hända
och jag känner mig maktlös, frustrerad och trött

men jag tänker fan inte sluta att ge 100% av mig själv
och jag tänker fan inte sluta förvänta mig att få lika mycket tillbaka

kan du inte ge mig det jag vill ha,
så gå.

gå din väg innan allt det fina blivit fult.