Flötet

Så jag har funderat en del på de här med äktenskap.

Jag har alltid velat gifta mig. Varför? Humm, för att känna riktig samhörighet med någon? Att vara en familj?
Men har det verkligen med äktenskap att göra? Blir min kärlek och samhörighet mer äkta för att man är gift? Är vi mindre av en familj bara för att vi inte har ringar på fingrarna?

Hur många står inför Gud och denna församling och känner på riktigt att de mottager Guds välsignelse? Hur många av de som gifter sig i kyrkan är troende. Ärligt talat. Vi firar jul för att få julklappar och hetsäta mat. Inte har Jesus någonsin kommit på tal i vårt hem under jul.
Så om det inte handlar om Gud, vad handlar det om?

Känslan av att man har någon för alltid. Är äktenskapet ett sätt att säkra sin partner? Kan man pusta ut när man gift sig för man vet att steget att skilja sig är så mycket större?
Men varför är det så? För det är ju det. Borde man inte lämna relationer baserat på om man är lycklig eller inte? Och det största misstaget man kan göra är väl att ta någon för givet? Par som säckar ihop, slutar anstränga sig och förlitar sig på varandra och svårigheterna med en skilsmässa?

Är det bara en fråga om juridik? Säkerhet för ungarna man ska/redan har? Pengar som ska säkras, boenden och efterlevanden?

Är det tradition och förväntningar från samhället som gör att man springer till altaret? För att "man ska vara gift? "

Vad är det jag missar?
Jag tänker inte hymla, jag har alltid velat gifta mig. Tanken att "ha någon" på det viset är väldigt tillfredsställande för någon som lider av seperationsångest.

Han är min.

Men vad har vi lärt oss? Människan är fri och vi kan aldrig styra över vem som älskar oss eller när den kärleken kan ta slut. Man får bara njuta av varje dag man har tillsammans och ta varje dag som den kommer.

Kärleken är i alla fall lika äkta oavsett om man är gift eller inte, så kom inte och säg att man gifter sig utav kärlek.