Flötet

SANTIAGO DE COMPOSTELA!

 

Joråå, nu är jag har, en dag tidigare än beräknat också. Det regnade och blåste och den där pilgrimsbyn strax innan Santiago såg helt öde ut så jag fortsatte de sista km in till Santiago och kom fram lördag vid 13:30.

Woohoo, känns sjukt blandat. En lättnad förstås men ocksa en tomhet. I 31 dagar har jag vaknat i ett rum med minst 20 andra, dragit på mig träningskläderna, surrat på kängorna, slängt väskan på ryggen och börjat vandra. 4-7 timmar varje dag har jag gått, gått, gått. Jag har sett så sjukt många ställen jag aldrig annars skulle besöka, mött så mycket människor och verkligen utmanat mig själv. Det blev 600 km vandring och jag kan ibland inte tro på det själv. Men så tittar jag igenom mina bilder och på kartan och kan konstatera att jo, jag var där, och där och där. Jag har verkligen gått fran östra spanien till västra! Galet. Fantastiskt.

Jag har kommit fram till att det är väldigt stor skillnad att vara ensam och vara själv. För själv har jag varit mycket och jag har inget emot att vara själv, jag minns hur pappa brukade ropa efter mig nar jag satt på mitt rum och läste, målade och lekte när jag var liten, bara for att försäkra sig om att jag fortfarande var där.

Att känna sig ensam är en helt annan sak och det var bara den där svackan på 2-3 dagar som jag faktiskt kände mig ensam. Det ar en väldigt speciell stämning här på caminon och det är väldigt enkelt och naturligt att ta kontakt med folk. Man gör saker jag aldrig skulle ha gjort hemma.

Jag skulle äta middag en kväll och bad om att få ett bord for en, precis bakom mig kommer en kvinna som också ber om ett bord for en. Vi tittar på varandra och liksom nickar frågande och så ber vi om ett gemensamt bord för 2 istället. Så sitter man där helt slumpmässigt med människor. Gabriella hette kvinnan och var tysk (såklart) men hade bott i sydafrika de senaste 15 åren och jobbat med utveckling i många av afrikas länder. Hon hade precis flyttat tillbaka till tyskland men var fortfarande konsult och skulle tillbaka till afrika redan i november. Hon berättade faschinerande historier om sitt liv och sitt jobb och vi satt och pratade en lång stund efter vi ätit klart. Jag har sprungit på henne flera gånger den senaste veckan.

Sådana saker händer varje dag, du är mer öppen for andra människor, om någon ser ensam ut så frågar du om allt är bra och om de vill följa med på middag eller liknande.
Jag vet inte hur många gånger jag bara har passerat folk hemma i sthlm som sitter och gråter eller suckat och vänt mig om när någon ser letandes och frågandes efter hjälp. Nästan så man skäms. Man vill inte störa, eller vad är det?

Jag hoppas att alla de tusentals människor som har gått caminon tar med sig lite av den mentaliteten hem till sina länder och vågar nästa gång fråga en främmande människa om allt är okej eller om den där platsen bredvid dem är ledig. Jag vet att jag verkligen ska försöka bli bättre på det!

 

Den sista veckan har jag sprungit på och ätit middag med en kanadensisk man, Andrew som har det största hjärta jag har mött. Och när jag hade gått in i Santiago igår och fått mitt certifikat så drog jag mig lite utanför stan där det stora härbärget ligger där man får bo för 10-20 euro/natt. De frågade om jag ville sova i sovsalen eller ett eget rum. Eftersom jag skulle spendera 5 nätter där valde jag ett singelrum. Jag tog mig igenom denna enorma byggnad som jag trodde varit ett gammalt mentalsjukhus men som jag sedan hörde var en gammal internatskola for pojkar (jag tror mer på mentalsjukhushistorien). Jag gick vilse flera gånger innan jag kom fram till mitt "rum" i en lång korridor. Det var ingen kul syn och jag satte mig på sängen, något emotionellt utpumpad efter att ha avslutat min vandring och med en viss frustration att behöva spendera mina sista 5 dagar på ett gammalt mentalsjukhus utanför stan. Så jag kollar facebook och min mail och där har jag ett mail från Andrew där han skriver att han precis checkat in på sitt lyxiga hotell precis bakom katedralen och att det är samma pris for dubbelrummet oavsett så i sann peregrino anda (pilgrimsanda) erbjuder han mig den andra sängen som tack for den sista veckan ihop 

"My act of kindness to another pelegrino for completing the Camino. You can de-camino and pre-spa. I will just de-camino. Pilgrim rules apply of course. We will come and go as we please, albergue style!"

Jag kan ju inte tacka nej till ett sånt fantastiskt erbjudande så jag slänger ihop mina grejer igen och skriver att jag kommer genast! Hahaha, så nu njuter jag av mina sista dagar på ett jättefint hotell med en fantastisk frukost och med ett härligt sällskap! Människor som gör saker för andra, vilket är fantastiskt eftersom de flesta som går caminon väldigt ofta gör det av "själviska" anledningar. Jag har aldrig mött så många nyskilda människor som är här för att slicka såren. Något jag på vis kan relatera till fastän jag inte varit gift. Många hade saker de ville reda ut och saker att tänka ut.

 

Jag har letat efter mina irlandare här i stan men inte sett dem. Jag hoppas de mår bra för de har inte uppdaterat sin blogg sen min födelsedag i Leon.. Idag var vi iaf på mässan. Jag har suttit (och stått) igenom en hel katolsk söndagsmässa (nästan en större bedrift än att gå 60 mil) men de har en urgammal tradition där de svingar en stor guldbehållare med rökelser. Det finns en mycket bättre förklaring HÄR

och jag hade en sån tur att de faktiskt gjorde det idag och jag har filmat det, helt fantastiskt coolt! Så det var ett bra avslut på min vandring och jag har också ett certifikat på Latin som säkert säger massa bra saker. Alla bilder kommer så småningom när jag är hemma igen och kan ladda över bilderna!

 

I morgon tar jag och resten av alla lata pilgrimmer bussen till Finisterre som man egentligen kan/ska gå till ytterliggare tre dagar. Det ligger vid kusten och ska tydligen vara världens ände. Eftersom jag tyckte att 600km var nog så tar jag bussen fram och tillbaka i morgon men vill ända se det.

Jag hoppas allt går vägen, malin rapporterar om både regn i Alicante och flygstrejk på Norweigen till helgen vilket betyder att min fantastiska spaweekend med mamma och syster är i farozonen. Jag hoppas att de tar sitt förnuft tillfånga och blåser av strejken och att solen vågar komma tillbaka igen! Huvudsaken är ju att vi får vara tillsammans iaf. (eller om ni frågar malin så skulle nog solen vara viktigare än strejken;))

 

Well, det var allt för idag, oh nej förresten, jag fick ju äta Burger King idag. Vi letade efter mcd men råkade istället springa på burger king och det dög mer än bra! Fantastiskt bra smakade det! hahahahahahaa

 

 

 

Detta lämnade jag..