ny uppdatering!
Jag skojar inte med er nar jag sager att jag ar in the middle of freaking nowhere. Imorgon ar det 17 km vandring pa schemat. Utan att passera en enda by med fler an 57 invanare, vilket innebar att vi ar fler pilgrimmer an vad det ar invanare. Hahaha.
Alltsa de senaste dagarna har varit en riktig provning, det maste jag erkanna. Jag ar manga saker men jag skulle inte pasta att jag brukar klaga mycket over smarta, kan nog ga sa langt och pasta att jag kanske ha lite av en sadistisk sida av mig, sa smarta ar inga problem. Men wow. Jag menar, jag har vaknat varje morgon innan kl 6, stretchat, gjort mig i ordning, pa ett stralande humor hoppat i kladerna och kangorna for att ge mig av. Inte en uns av uppgivenhet eller trotthet pa att vara har eller att vandra. Men sen tar jag de forsta 3 stegen och smarta ar totalt olidlig. Pa riktigt. Sa dar sa att benen viker sig och jag far kampa mot tararna och skriken. men jag biter ihop, ger mig av men blir sa fruktansvart frustrerad av att inte kunna ga. For jag ar har for att ga, jag VILL ga, pa riktigt, det ar darfor det blir sa frustrerande. Det var darfor jag grat haromdagen Joni, utav smarta och fullstandig frustration. Men att ge upp ar inget alternativ och haromdagen slog jag och mina fantastiska irlandare vara kloka huvuden ihop och satte ihop ett bomullsskydd dar vi klippte hal for fotknolen. Jag gick med spanda steg dagen efter och det fungerade riktigt bra! Lyckan var total,, antligen!!! antligen kan jag ga!! Efter 2 timmar kanner jag hur det borjar krampa mer och mer i det andra benet och jag stretchar, masserar och gor allt men det vagrar att slappa. En olidlig smartan drar ihop hela vaden och baksidan av knat. Jaha, nu far jag en blodpropp i benet och dor harute i ingemansland ocksa! det ar val sjalva fan! Na, ge upp gar inte sa jag biter ihop och fortsatter att ga. jag gar och gar och gar i 2 timmar innan det antligen slapper efter. Tack och lov gick jag ensam mitt ute bland sadesfalt och akrar utan nagra andra runt mig sa jag gick dar och skrek ut min frustration pa akrarna, jag tog upp stenar och kastade de allt jag hade, jag grat och svor och skrek lite till. Fy fan vad skont det var, att bara fa skrika, sla med armarna och bara fa ut all den dar frustrationen och ilskan. Frustartation och ilskan over allt, allt som jag har samlat pa mig den senaste tiden och inte bara har. Sa befriande och nar krampen i benet antligen slappte fick jag ny energi och tog mig hela dagsetappen pa over 2.5mil! Fy fan vad stolt jag kande mig nar jag kom fram.
Jag ar glad att jag har motivationen till att gora detta, detta ar som bekant verkligen en drom och hoppet och min spirit har aldrig svikit mig, for jag vill verkligen dethar. Jag moter manga som ar har for en kul grej eller en avntyrlig semester som nar det blir tufft inte kan motivera sig sjalva
Inte for att overdriva, efter ha sovit i den dar tegelbunkern med enorma spindelnat over mig sa kande jag att min fodelsedag ska jag minsann fira battre an sa har. Fastan jag kan tycka att det har varit mest charmigt med de har harbargerna dar alla ar pa samma premisser sa bokade jag som bekant tva natter pa ett fancy hotell i Leon. Tank att fa duscha varmt och lange, fa vira om sig en handduk. Det ar de sma sakerna som man saknar, jag ar mer an nojd om det finns toapapper pa dass och ett draperi eller en dorr pa duschen.
Just nu befinner jag mig i en stad som heter Carrion de los Condessom som ar varsta metropolen (2425 invanare!) och har hade de ett kok sa jag gick till supermarket och kopte mig farsk kycklingfile, pasta, paprika, svamp och philadelphiaost och antligen fick jag ata nagot riktigt gott, lyckan ar total! Jag ar ju ratt trott pa halvkass restaurangmat som de senaste veckorna mest bestatt av. Jag lever billigt utan att snala, cirka 25 euro/dag det ar inklusive allt!
Vi ar just nu i en period av en plata sa allt ar helt platt. Det enda du ser ar falt och akrar. Haromdagen gick jag forbi ett trad som stod ensamt pa en ang och jag bara stannade och beundrade det mest perfekta trad jag nagonsin sett. Hahahaha. Sa ja stimulansen ar ju lite sisadar.. For ett par dagar sedan flog det in en fluga i nasan och jag fnos till och tankte nada, den flog nog ut. Sen hann jag filosofera en stund om den skulle fastma darinne och mogla eller leta sig till hjarnan, bast som det var nar jag gick dar och filoseferade for mig sjalv sa borjade jag nysa och nysa och jag snot mig och ut kom en indrankt fluga i mitt snor. Jag skrattade sa jag kiknade i sakert 3 km!! det var liksom hojdpunkten pa dagen!
Ja det ar nasta sak, har pratar vi inte i tid, har ar definitionen km. snart bamner vi val vara aldrar i mil. Haha
Sen har vi det roligaste, I tva dagar nu har ajg sprungit ihop med en nagot underlig man fran Osterike som garna vill tala med mig. han ar val 50-60 ar och ser sadar javligt mysko ut att jag forsta dagen log artigt men holl mig sysselsatt med annat, andra dagen var jag tvungen att prata lite och idag ar han har igen och skiner alltid upp mig nar han far se mig. Grejen ar bara att han ser precis ut som en skurk i en film, jag vill saga en Bondfilm, men kan inte komma pa vilken trots seriosa googlingar (ja, jag har ratt mycket tid over) han har vitt har sadar lite at sidan, ar valdigt ljus men har typ roda utslag eller psoriasis som liksom tacker honom. Och sen en san dar konstig stamning over sig. Well, jag blir iaf lika skramd och full i skratt nar jag ser honom. Om han hanger med i morgon ocksa sa ska jag snacka med honom och kanske fa tilll ett foto. Men om ni kanner igen beskrivningen (smal och ratt lang ocksa) sa kan ni val hojta!
Annars sa har jag hangt med mina fyra irlandare som nu har blivit tva. De ar i 65 ars aldern, en saknar helt tander utom en framtand, men han garvar precis hela tiden och de ar riktigt skona exemplar! Vi at middag ihop haromkvallen och pratade om livet, religion, karlek och vanskap. De har varit vanner i over 40 ar och de verkar sadar livsglada. Jag blev mycket ledsen nar vi forsvann fran varandra igar men idag hittade jag dem halvvags till nasta stad nar de hade stannat vid en kyrka!
Letting go. Jag ovar och jag har slappt taget, det kom visst tillbaka ett par dagar men nu ar det slappt igen och jag tror nog att det ar slappt nu. Men sa brukar jag iofs saga. Men jag blir battre pa det iaf.
Nu dok det upp ett gang nunnor med en gitarr och det nalkas tydligen allsang, oh lord, bast att ge mig av medan jag kan!
Jag vet inte vad ni vill veta, man blir liksom isolerad har. Varje konversation har gar ungefar sahar
Hola!, Hey, How are you? Good, and you? Good. Where are you from and whats your name? Aah Sweden, nice. Im xx from Canada (manga kandensare) so Nice to meet you Anna. Where did you start and where are you going? Santiago? Nice, Im hoping to get there myself, hihihi. (jag har slutat saga att jag hoppas att jag ska komma till santiago och sager nu bara att jag SKA dit) sen foljer alltid ett utbyte av kroppsskador, skavsar och var man ska sova den natten.
Om man haller samma tempo eller om man klickar sa kan det eventuellt folja en mer djupgaende (not) diskussion om vad man jobbar med och vad man har upplevt under resan so far. Mycket mer blir det inte for man vet att man kommer att skiljas at samma dag eller de narmaste dagarna.
Det ar valdigt manga har som jobbar med manniskor och inom varden framforallt. Flera jobbar med cancerpatienter och jag antar att det inte ar en slump att det ar manga inom den sektorn som ar har..
Ja det var nog allt for idag, jag ska satta mig pa en bank vid kyrkan och njuta av sommarkvallen en stund innan jag ska svinga mig upp i vaningssangen innan kl 21 for att sova ut ordentligt! You are young, you climb himalaya! (sa skamtar de till det for att jag ska overtygas att jag natt efter natt alltid far den oversta sangen sa att de aldre far sova nere, oh well, vad gor man inte for sina medvandrare?)
Buen Camino!
(p.s farmor, harom morgonen gick jag riktigt tidigt och vi var i en liten liten by sa jag kom snabbt ut fran gatlyktorna och ut pa en ang och den mest fantastiska stjarnhimmel jag NAGONSIN har skadat blandade mig. Jag stannade en stund och bara beundrade och nar jag sag Karlavagnen tankte jag pa dig!! )
Alltsa de senaste dagarna har varit en riktig provning, det maste jag erkanna. Jag ar manga saker men jag skulle inte pasta att jag brukar klaga mycket over smarta, kan nog ga sa langt och pasta att jag kanske ha lite av en sadistisk sida av mig, sa smarta ar inga problem. Men wow. Jag menar, jag har vaknat varje morgon innan kl 6, stretchat, gjort mig i ordning, pa ett stralande humor hoppat i kladerna och kangorna for att ge mig av. Inte en uns av uppgivenhet eller trotthet pa att vara har eller att vandra. Men sen tar jag de forsta 3 stegen och smarta ar totalt olidlig. Pa riktigt. Sa dar sa att benen viker sig och jag far kampa mot tararna och skriken. men jag biter ihop, ger mig av men blir sa fruktansvart frustrerad av att inte kunna ga. For jag ar har for att ga, jag VILL ga, pa riktigt, det ar darfor det blir sa frustrerande. Det var darfor jag grat haromdagen Joni, utav smarta och fullstandig frustration. Men att ge upp ar inget alternativ och haromdagen slog jag och mina fantastiska irlandare vara kloka huvuden ihop och satte ihop ett bomullsskydd dar vi klippte hal for fotknolen. Jag gick med spanda steg dagen efter och det fungerade riktigt bra! Lyckan var total,, antligen!!! antligen kan jag ga!! Efter 2 timmar kanner jag hur det borjar krampa mer och mer i det andra benet och jag stretchar, masserar och gor allt men det vagrar att slappa. En olidlig smartan drar ihop hela vaden och baksidan av knat. Jaha, nu far jag en blodpropp i benet och dor harute i ingemansland ocksa! det ar val sjalva fan! Na, ge upp gar inte sa jag biter ihop och fortsatter att ga. jag gar och gar och gar i 2 timmar innan det antligen slapper efter. Tack och lov gick jag ensam mitt ute bland sadesfalt och akrar utan nagra andra runt mig sa jag gick dar och skrek ut min frustration pa akrarna, jag tog upp stenar och kastade de allt jag hade, jag grat och svor och skrek lite till. Fy fan vad skont det var, att bara fa skrika, sla med armarna och bara fa ut all den dar frustrationen och ilskan. Frustartation och ilskan over allt, allt som jag har samlat pa mig den senaste tiden och inte bara har. Sa befriande och nar krampen i benet antligen slappte fick jag ny energi och tog mig hela dagsetappen pa over 2.5mil! Fy fan vad stolt jag kande mig nar jag kom fram.
Jag ar glad att jag har motivationen till att gora detta, detta ar som bekant verkligen en drom och hoppet och min spirit har aldrig svikit mig, for jag vill verkligen dethar. Jag moter manga som ar har for en kul grej eller en avntyrlig semester som nar det blir tufft inte kan motivera sig sjalva
Inte for att overdriva, efter ha sovit i den dar tegelbunkern med enorma spindelnat over mig sa kande jag att min fodelsedag ska jag minsann fira battre an sa har. Fastan jag kan tycka att det har varit mest charmigt med de har harbargerna dar alla ar pa samma premisser sa bokade jag som bekant tva natter pa ett fancy hotell i Leon. Tank att fa duscha varmt och lange, fa vira om sig en handduk. Det ar de sma sakerna som man saknar, jag ar mer an nojd om det finns toapapper pa dass och ett draperi eller en dorr pa duschen.
Just nu befinner jag mig i en stad som heter Carrion de los Condessom som ar varsta metropolen (2425 invanare!) och har hade de ett kok sa jag gick till supermarket och kopte mig farsk kycklingfile, pasta, paprika, svamp och philadelphiaost och antligen fick jag ata nagot riktigt gott, lyckan ar total! Jag ar ju ratt trott pa halvkass restaurangmat som de senaste veckorna mest bestatt av. Jag lever billigt utan att snala, cirka 25 euro/dag det ar inklusive allt!
Vi ar just nu i en period av en plata sa allt ar helt platt. Det enda du ser ar falt och akrar. Haromdagen gick jag forbi ett trad som stod ensamt pa en ang och jag bara stannade och beundrade det mest perfekta trad jag nagonsin sett. Hahahaha. Sa ja stimulansen ar ju lite sisadar.. For ett par dagar sedan flog det in en fluga i nasan och jag fnos till och tankte nada, den flog nog ut. Sen hann jag filosofera en stund om den skulle fastma darinne och mogla eller leta sig till hjarnan, bast som det var nar jag gick dar och filoseferade for mig sjalv sa borjade jag nysa och nysa och jag snot mig och ut kom en indrankt fluga i mitt snor. Jag skrattade sa jag kiknade i sakert 3 km!! det var liksom hojdpunkten pa dagen!
Ja det ar nasta sak, har pratar vi inte i tid, har ar definitionen km. snart bamner vi val vara aldrar i mil. Haha
Sen har vi det roligaste, I tva dagar nu har ajg sprungit ihop med en nagot underlig man fran Osterike som garna vill tala med mig. han ar val 50-60 ar och ser sadar javligt mysko ut att jag forsta dagen log artigt men holl mig sysselsatt med annat, andra dagen var jag tvungen att prata lite och idag ar han har igen och skiner alltid upp mig nar han far se mig. Grejen ar bara att han ser precis ut som en skurk i en film, jag vill saga en Bondfilm, men kan inte komma pa vilken trots seriosa googlingar (ja, jag har ratt mycket tid over) han har vitt har sadar lite at sidan, ar valdigt ljus men har typ roda utslag eller psoriasis som liksom tacker honom. Och sen en san dar konstig stamning over sig. Well, jag blir iaf lika skramd och full i skratt nar jag ser honom. Om han hanger med i morgon ocksa sa ska jag snacka med honom och kanske fa tilll ett foto. Men om ni kanner igen beskrivningen (smal och ratt lang ocksa) sa kan ni val hojta!
Annars sa har jag hangt med mina fyra irlandare som nu har blivit tva. De ar i 65 ars aldern, en saknar helt tander utom en framtand, men han garvar precis hela tiden och de ar riktigt skona exemplar! Vi at middag ihop haromkvallen och pratade om livet, religion, karlek och vanskap. De har varit vanner i over 40 ar och de verkar sadar livsglada. Jag blev mycket ledsen nar vi forsvann fran varandra igar men idag hittade jag dem halvvags till nasta stad nar de hade stannat vid en kyrka!
Letting go. Jag ovar och jag har slappt taget, det kom visst tillbaka ett par dagar men nu ar det slappt igen och jag tror nog att det ar slappt nu. Men sa brukar jag iofs saga. Men jag blir battre pa det iaf.
Nu dok det upp ett gang nunnor med en gitarr och det nalkas tydligen allsang, oh lord, bast att ge mig av medan jag kan!
Jag vet inte vad ni vill veta, man blir liksom isolerad har. Varje konversation har gar ungefar sahar
Hola!, Hey, How are you? Good, and you? Good. Where are you from and whats your name? Aah Sweden, nice. Im xx from Canada (manga kandensare) so Nice to meet you Anna. Where did you start and where are you going? Santiago? Nice, Im hoping to get there myself, hihihi. (jag har slutat saga att jag hoppas att jag ska komma till santiago och sager nu bara att jag SKA dit) sen foljer alltid ett utbyte av kroppsskador, skavsar och var man ska sova den natten.
Om man haller samma tempo eller om man klickar sa kan det eventuellt folja en mer djupgaende (not) diskussion om vad man jobbar med och vad man har upplevt under resan so far. Mycket mer blir det inte for man vet att man kommer att skiljas at samma dag eller de narmaste dagarna.
Det ar valdigt manga har som jobbar med manniskor och inom varden framforallt. Flera jobbar med cancerpatienter och jag antar att det inte ar en slump att det ar manga inom den sektorn som ar har..
Ja det var nog allt for idag, jag ska satta mig pa en bank vid kyrkan och njuta av sommarkvallen en stund innan jag ska svinga mig upp i vaningssangen innan kl 21 for att sova ut ordentligt! You are young, you climb himalaya! (sa skamtar de till det for att jag ska overtygas att jag natt efter natt alltid far den oversta sangen sa att de aldre far sova nere, oh well, vad gor man inte for sina medvandrare?)
Buen Camino!
(p.s farmor, harom morgonen gick jag riktigt tidigt och vi var i en liten liten by sa jag kom snabbt ut fran gatlyktorna och ut pa en ang och den mest fantastiska stjarnhimmel jag NAGONSIN har skadat blandade mig. Jag stannade en stund och bara beundrade och nar jag sag Karlavagnen tankte jag pa dig!! )
Kommentarer
Postat av: Joni
Like!
Trackback
